Vänskapens sakrament skrev jesuiten och arbetarprästen Egied van Broeckhoven om. Hans tankar har också biskop Jonas Jonson reflekterat över t.ex. i Uppdrag mission. Varje jul blir det särskilt tydligt vad vänner betyder. Då är församlingslivet som mest intensivt (speciellt i gudstjänstens form) då vi återser vänner som liksom vi samlas för att följas med i julens glada budskap. Men även den snart utdöda vanan att sända julkort påminner om att det finns många vänner, långt borta och nära.
Det kan verka förmätet att betona vänskap i tider när alltfler, åtminstone i vårt land, lever i ensamhet och ibland stor övergivenhet. Kyrkans gudstjänster kan i bästa fall fungera som tillfällen då våra liv länkar i varandra, då den som tycker sig stå utanför kan bli innesluten och inkluderad. Vänskap blir till något av Gud instiftat, något heligt, ett sakrament. Vi öppnar oss och sträcker oss mot varandra, vill varandra och andra väl. Men frågan finns som en utmaning till oss alla: vad ska den göra som inte orkar eller förmår? Vad kan vi göra?
I fredags fick jag begrava en god vän och gammal arbetskamrat. Vi arbetade samman i ett decennium fast vänskapen bestod och underhölls ibland. Hur det än var, om vi inte hade setts på flera år kändes det direkt att banden och vänskapen höll. Trådarna höll ihop och samtalet fortsatte. Livet förde oss in i olika sammanhang där länkarna var färre. Likafullt förblev vi vänner livet ut!
Vänskapen i en församling betyder inte att vi alla måste umgås, som det heter "privat", det räcker långt att ses vid gudstjänster, kyrkkaffen och i andra av församlingens aktiviteter. Vi hör ihop utan att behöva dela åsikter och alla övertygelser. Vi är Guds barn och vänner. Vi är vänner till helgon, martyrer och änglar!
Under livets gång tappar vi dessvärre bort många som vi en gång stod nära och var riktigt goda vänner med. Ibland är det geografin som lägger sig i vägen när vi flyttar och bor långt ifrån varandra, ibland är det yrke och karriär som lägger hinder i vägen, ibland är det som om vänskapen bara slocknar och blir till bleka minnen. Det är väl ett axiom att ju fler vänner vi har desto svårare är det att hålla en flitig och innehållsrik kontakt. Mötena tunnar ut och det kan verka som om vänskapens låga bara flämtar stilla. Oftast, om och när vi råkar på varandra, visar sig ändå vänskapen vara vid liv! Det är stort!
Vid begravningen jag nämnde var det en nästan fylld kyrka. Gamla vänner, som jag inte haft kontakt med, ibland på decennier, fanns med och blev till en så stark påminnelse om att det som en gång var - ännu finns där och betyder något.
När vi "växer ifrån varandra" är församlingen och kyrkan en plats där så mycket finns till vår hjälp. Vi går alla till nattvardens bord, vi hör om fred och försoning, om hur vi förväntas vara varandra till stöd och hjälp, om vi är osams eller i konflikt uppmanas vi att ordna upp sådant. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva (Matt 5:24).
Inte ens död och grav kan förstöra vänskapen. Minnet och relationen lever. Men som vi ber i begravningsgudstjänsten: "lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar". Ty vänskapen gör oss till mer tillsammans än vad var och en för sig själv kan bli eller vara!
