Förena vila med arbete

 Pensionärslivet är fyllt av uppgifter. Särskilt i äppeltider. Vår koloni har dessvärre mycket bra jordmån så gräset hinner inte bli klippt innan det har växt en decimeter, igen! Vårt äppelträd har en stor diameter, en sex sju meter. Följden är att sedan vi plockade fallfrukt sist har ett veritabelt skyfall av gulröda äpplen dunsat ner på den mjuka gräsmattan.

Att plocka upp dem är ett äventyr. Särskilt för mig som inte klarar att böja mig ner gång på gång. Då måste jag genast gå och sätta mig. Har prövat att stående med räfsan maka ihop äpplena, men det gillar dom inte. Både äpplena och gräset håller emot, som handlade det om oskiljaktiga vänner. Först tänker jag uppfinna äppelgolf och putta frukterna med käppen min. Lösningen blev att försöka sparka äpplena i mindre högar. Därefter slår jag mig ner vid närmaste hög på en massproducerad plaststol. 

Då når jag att samla kasserbar fallfrukt i en stor korg och den frukt som ska sparas i en papperskasse. Så där sitter jag med räfsan, som kan behövas för äpplen i periferin, korg och kasse. Då visar det sig att äpplen är som nybadade. Det dryper om dem. Daggen hänger kvar i gräset trots flera timmars sol. Så nu behövs papper att torka med så botten inte går ur papperskassen där den goda frukten placerats. Så långt går det ändå rätt hyfsat. Sedan måste jag flytta några meter och släpa med denna omfattande utrustning.

Där sitter du bra, ropar grannarna. Och tycker att det var ett nydanande sätt att förena vila med en smula arbete. Blir du klar tills kvällen, ropas det uppmuntrande. Själv svettas så jag snart är lika blöt som gräs och äpplen. Så det får bli en paus för att äta lite och dricka en svalkande kylig dryck.

Efter åtskilliga förflyttningar runt och under det dignande äppelträdet har jag fått bort...det mesta. Under tiden har det retligt nog dunsat ner en del nya äpplen. Hoppas det gjorde ont, tänker jag som inte vet hur just äpplen har det med känsel och känslor. Blir det så här fler år får vi hyra några lamm.

Att ha koloni innebär med andra ord en del vedermödor. Sedan ska vi gå till parkeringsplatsen. Då blir det till att bära en kasse fallfrukt, en kylväska, ett par kilo nyupptagen potatis, en spagettipumpa och diverse annat. Som sagt, pensionärslivet är fyllt med uppgifter.

Demokrater mot Trump

Det demokratiska partiet sägs vara i kris. En strategi lär inte finnas, hävdas det. Partifolket har inte lyckats hitta gemensamma angreppspunkter för att motarbeta och detronisera Trump och hans anhang.  Så kan det förstås vara även om det finns tydliga och klara röster som systematiskt och uthålligt gör vad de kan.

En av de mest uttalade Trumpkritiska TV-kanalerna är MSNBC. Kanalen utdömd av republikaner och magafolk som woke och opålitliga. Följer man MSNBC är det enkelt att upptäcka många välformulerade demokrater som kämpar hårt för att motverka Maga och Trumps oändliga och för demokratin hotande och skadliga åtgärder. Bland de återkommande muntliga och initierade kommentatorerna utmärker sig Lawrence O´Donnell som själv har arbetat i Kapitolium. O´Donnell har bl.a. varit författare och producent för serien West Wing! 

Även Rachel Maddow har ett eget program med tydlig udd mot Trump och regimen. Kritiken mot Trumps plats och roll i vänskapen med Jeffrey och hur det avspeglas i Epsteindokumenten tillhör det som för tillfället är högt prioriterat. I dessa program lyfts även frågorna kring Justitiedepartementet, Jeffrey Epstein och Ghislaine Maxwell och hur bristen på transparens och oviljan att släppa dokumenten tydligt splittrar Magarörelsen.

Dessa tydligt politiska kommentatorer ter sig ovanliga för svenska tittare. De fungerar som våra kolumnister i dagstidningarna där personliga ställningstaganden och åsikter har sin plats (liksom på ledarsidorna). Men CNN och Fox har samma modell i sina kanaler. I de flesta program har man dock olika paneler som utifrån olika utgångspunkter diskuterar dagens frågor.

Senatorn Adam Schiff från Kalifornien har en egen Youtube-kanal där han konsekvent och vältaligt kritiserar Trump, hans regim och deras många olagliga handlingar. Vill man se och höra en uttalad demokratisk Trump-kritiker är Schiff ett bra exempel. En annan är Jamie Raskin som representerar Maryland i kongressen. Han sitter också i the House Committee on the Judiciary. Även han är rikligt representerad med utdrag ur debatter och anföranden på Youtube.

En annan väg att väcka opposition har Bernie Sanders, med hjälp av Emilia Alexandria Ocasio Cortez, som åkt land och rike runt med stora och ibland enorma möten under samlingsnamnet Fighting Oligarchy, where we go from here! Vill man se några utdrag från sådana möten är det bara att söka på "Fighting Oligarchy" eller på Bernie Sanders på Youtube.

Många andra framträdande kritiker av Trump finns det förstås. Jasmine Crockett är en sådan. Några av de demokratiska guvernörerna har också trätt fram, såsom Jay Robert (JB) Pritzker i Illinois. Gavin Newsom guvernör i Kalifornien har tydligt och klartänkt konfronterat Trump.

Bland de konsekventa och kunniga kritikerna av Trumps politik står den världskände ekonomen Jeffrey Sachs i en egen klass. Leta gärna reda på material på nätet där han talar.

De bortvända och fega medierna!

Om 30 dagar och ett antal timmar är det kyrkoval. Det pågår mellan den 8-21 september, vilket Ni väl var stensäkra på? Svenska kyrkans internetsida om kyrkovalet ståtar med en nedräkning där till och med sekunderna tickar ner.

Visst vore det synnerligen motiverat om dagspressen skrev om Svenska kyrkan och kyrkovalet?! Och att radio och TV behandlade de aktuella kyrkliga frågorna! Men än så länge är det överlag alldeles tyst. Och så lär det väl förbli eftersom media av någon anledning tycks tro att skriva om kyrkovalet är att närma sig livåskådning och tro och därför bör behandlas som mindre viktigt och huvudsakligen som privata angelägenheter. Media fegar helt enkelt ut trots att det finns mängder av intressanta ämnen och viktiga frågor att djupdyka i, t.ex. vad gäller kyrkans organisatoriska utformning. Så ser min misstanke ut. De vill eller vågar inte!

Bristen på kunskap är förstås även den öronbedövande. Vilket kan vara en delföklaring till det bristande intresset för kyrkans sätt att vara och fungera. Det kan inte finnas många journalister som ens läst Svenska kyrkans kyrkoordning eller som följer upp kyrkomötets beslut i någon större utsträckning. Många tycks tro att ärkebiskopen är högsta chefen som kan se till att åtgärda saker på alla kyrkans nivåer...

Låt mig därför ange ett antal angelägna angreppspunkter:

Är kyrkan verkligen skild från staten när politiska partier från riksdagen ställer upp i kyrkliga val?

Hur ser de politiska partiernas engagemang och makt ut - på nationell, på stifts och lokal nivå? Undersök till exempel mandatfördelning i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stiftsstyrelser och stiftsfullmäktige, i kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Hur ser det ut i presidierna?

Om partier ställer upp - varför får aldrig partiledarna svara på frågor om deras inblandning i Svenska kyrkan (och inte i något annat trossamfund i Sverige)?

Hur ser det politiska inflytandet ut idag i jämförelse med läget före skiljandet av kyrka - stat?

Jämför kyrkovalsprogrammen för de grupper som ställer upp i kyrkovalet, hur viktig är kyrkans tro, bekännelse och lära? Hur viktig tycks gudstjänster, diakoni, mission och undervisning vara?

Är det rimligt att livsåskådningsmässigt sekulära och neutrala partier är med och bestämmer om böner, gudstjänstordningar och andra trosfrågor?

Hur mycket pengar delas ut i parti- och mandatstöd?

Med de röstetal som uppnås i kyrkoval, kan de betraktas som demokratiskt rimliga val? (I kyrkovalet 2021 röstade 18,4 % av de röstberättigade vilket motsvarar över 900.000 röstande. I många andra val skulle ett så dåligt röstetal leda till ifrågasättande av valresultatet)

Hur fungerar stiftens domkapitel vad gäller anklagades rättssäkerhet?

Om församlingarna är kyrkans primära nivå hur kommer det sig, och är det rimligt, att flerförsamlingspastorat kunnat ta över makten i församlingarna?

Hur styrs andra kyrkor i jämförelse med Svenska kyrkan? 

Ett livstecken

Sommarstiltjen drabbade stillsam. Inget hände. Inget skrevs. Tankarna gick i stå. Dagarna lunkade fram. Jag tror att det brukar kallas trötthet. När sedan värmen slog till flämtade man sig genom dagarna. Idag blev det dags att lämna ett litet tecken på att bloggen inte upphört...

Varje dag finns där en förfärande förtvivlan över att Israel bara fortsätter och bombar, dödar och utplånar i Gaza. Och de gör det med stöd från somliga stater och veka protester från andra. Hur är det möjligt att Sverige inte gör ALLT man (vi) kan för att förhindra vansinnesdödandet? Skammen växer!

Kriget i Ukraina tycks trängas undan av annat och har nästan blivit vardag. Så tycker jag nyhetsflödet ser ut. Hur är det möjligt?

Annat händer förstås i det lilla. Goda vänner satt på sin balkong och hörde att det lät nere på gården. Utanför staketet stod en cykel och en kvinna hade klivit av och plockade blommor genom deras "staket". Hon blev påkommen och tillsagd: Vad håller du på med. Där får du inte plocka blommor. Kvinnan ryggade tillbaka och sa ursäkta. Hon sa ursäkta en gång till och cyklade snabbt iväg med en nyplockad stor bukett ordentligt fasthållen i ena handen... 

Blogg under hot

Datorn meddelar att möjligen försöker någon ta över bloggen stillsam. Vad nu någon skulle ha för nytta av den? Här finns inte särskilt många läsare. Ämnesvalen är krympande med betoning på den egna sjukdomshistorien, allmänna kyrkliga frågor och diverse funderingar och iakttagelser om närsamhälle och omvärld.

Bloggen såg dagens ljus år 2006. Över 3000 inlägg har skrivits och över 1300 kommentarer har ramlat in. Somlig artiklar var ganska kloka medan annat var både underligt och oklart både tänkt och skrivet. Men så är det väl med ad hoc skrivandet. Det blir som det faller sig. 

Även du som inte skriver dina funderingar på nätet kan ju spara dagboksanteckningar eller andra egenproducerade dokument, om inte annat så för vänner och eventuella efterlevande. Lyckas mina stillsamma noteringar med något är det väl att ge enstaka noteringar i kanten av eget och andras liv. Kyrkan som varit mitt liv i så många år, i december blir det min 50-åriga prästvigningsdag, har förändrats på många sätt under dessa 5 decennier. 

En hel del "reformer" har inte blivit vad de utlovades skulle bli. Storpastoratsreformen lämnade många små församlingar orörda, fast andra bärkraftiga och stor, särskilt i städerna, tvingades in i nya konstellationer. Vi väntar ännu på den utvärdering som kunde kasta ljus över vad som hände med självbestämmande, ekonomisk styrning och gudstjänstlivet. Soimliga påstår att en sådan utvärdering inte låter sig göras. Nej, vill man inte så går det naturligtvis inte...

Visby utom räckhåll med mera…

Blev uppringd från Visby. Ett långt samtal utspann sig om vad som hänt sedan vi sågs sist. Och en fråga ställdes om vi kunde ses på Gotland i sommar. Efter en kort paus fick jag förklara att det fanns några skäl till varför det som varit sedvanliga sommarluncher med en grupp skolkamrater inte var aktuellt i sommar för vår del. För det första ville jag få allt det här med hälsan, bukspottkörtelns läckage och dränage, ordnat. 

Eftersom dessa hälsoproblem inte är slutgiltigt åtgärdade och avklarade har jag i år inte alls sökt om gästdialys i Visby. Utan löfte om en sådan behandling på lasarettet åker jag inte till Gotland. Och ska man lägga ut tusentals kronor på den resan vill man ju få stanna åtminstone några dagar. Det verkar ju rimligt, eller hur? Fast efter att ha fått nej i 5 år har jag liksom ställt in mig på att det här med att besöka släkt och vänner på hemön nog tillhör det förflutna. Några ja har jag fått sent omsider, efter att ha klagat, men klinikens nej var så eftertryckligt definitiva att jag hunnit säga ja till att ha bl. a. en begravning. Att få begrava en vän är inget man hoppar av ifrån bara för att nejsägarna plötsligt ändrat sig. För mig ligger Visby just nu utom räckhåll. 

Dag Sandahl skriver flitigt sina dagsländor om brister och problem i Svenska kyrkan. Han har säkert en stor läsekrets men kunde gått få ännu fler läsare. Visst är han både polemisk, ironisk och kritisk, och det är inte alltid lätt att hålla med honom, men icke desto mindre är han en av de få tydligt oppositionella röster som ännu härdar ut. Därför är det stimulerande och nyttigt att läsa hans texter. Nu senast granskar han hur Skarpnäcks församling har misskött ett ärende där en anställd präst skulle avskedas. I efterhand, efter beslut i Överklagandenämnden och Domkapitlet som medger att handlingar ska lämnas ut, vägrar församlingen i alla fall att lämna ut aktuella handlingar. De tycks upproriskt låta bli att rätta sig efter besluten enär beslutsorganen inte har några egentliga sanktionsåtgärder att sätta in. De sätter sig genom sin vägran över den ordning som ska råda i en kyrka! 

Dag påtalar också att Kyrkans tidning (Kt) (av Dag Sandahl kallad Torsdagsdepressionen) redan borde ha skrivit grundligt om Skarpnäck. Kt borde självklart ligga i framkant när det gäller att granska problem och missförhållanden i Svenska kyrkan. Under flera år skrevs minimalt om problemen i Visby domkyrkoförsamling trots att missförhållandena var omdiskuterade och spridda. Eller när en kyrkoherde köptes ut i Örebro pastorat lät man sig nöja med att det fanns en hemlig uppgörelse mellan kyrkorådet och kyrkoherden istället för att begära ut handlingarna. Det finns fler exempel. 

Om inte Kt skriver om problem och svårigheter så är det ett antal andra församlingar med likartade bekymmer som inte får de insikter och den klarhet som en väl genomförd genomlysning kan erbjuda. I fallet Skarpnäck har Dag begärt ut handlingarna och gör därmed en journalistisk insats som Kyrkans tidning borde vara först med...

I kris och fasta

Planer och tankar om hur tiden skall brukas och gestaltas ändras. Ibland sekundsnabbt. För min och vår del var det inte bara midsommarhelgen som blev annorlunda. Nej, hela veckan har utvecklats åt håll vi inte kunde förutse. Bakterier hittades i mitt blod tack vare blododlingen som togs när jag skrevs in via akuten. Dundermedicin sattes in för att förhindra sepsis och andra komplikationer. Vården ställer upp! På nytt!

Några korta dagar och bönerop senare blev jag som folk är mest. För vad göra när framtiden är oviss? Sända egna tankar och böner till alla vänner, släktingar och bekanta. Varje dag bär oro och läshunger. 

Nu vet jag mig omgiven av förbedjare. Dessa lågmälta, uthålliga och varma bärare lyfter mig, oss, mot ljuset. Deras böner omger oss och blir till ett tecken på Guds närvaro, i det som annars vore avstånd och övergivenhet. Det är ungefär som när bönerna våra tystnade efter vår son Patricios död. Då tog andra över. deras böner omslöt och lyfte. I det fick vi vila när orken tog slut.

Ärkebiskopens fastebok har jag läst under denna tid. Tomas Andersson Wij har skrivit ett häfte strax under 100 sidor under titeln: "Gud är inte plåstret".  Stilen är poetiskt kort. Flera gånger citeras ökenfäderna och den komprimerade aforistiska stilen i fasteboken tycks delvis lånad av dem. Vad sägs om följande tanke: "Detta är den teologiska fastan. Att inte bara avstå njutningar och distraktioner, utan även vårt behov att alltför snabbt och bestämt benämna Gud". På ett annat ställe beklagar författaren sig när han låtit lockats att svara på journalisters frågor om hans tro: "Det är som att Gud är plats som försvinner när jag beskriver den". Och på ännu ett ställe kommer kommentaren: "Vad kan vi göra annat än att mumla om Gud?.

Tomas Andersson Wijs bakgrund i frikyrkan går som ett stråk genom denna lilla bok. Där finns en stark brottning med den föreställningsvärld som fanns bl. a. i Ebeneserkyrkan inom baptismen, numera EFK. För att balansera trycket att vara på ett visst sätt ber han i sitt pojkrum att Satan ska komma in i hans liv. Många hisnar nog, men de som upplevt trycket, apokalyptiken och syndakatalogerna i ganska extatisk förkunnelse har säkert mött liknande reaktioner

Mycket av det som skrivs i fasteboken är tänkvärt även om jag efter att ha tänkt genast vill motsäga det som Anderssom Wij understryker. Men visst går det att följa honom en bit på vägen när han vrider och vänder på Guds allmakt. Han konstaterar: "Detta fick vi: Inte en superkraft, inte en allmakt. Men en Gud som delar våra livsvillkor, som blöder och dör med oss". I mig ljuder trosbekännelsens ord: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare..."

I ett avsnitt om mässorna i Allhelgonakyrkan på söder skriver han "Vi gjorde mässan för vår egen skull, inte för någon annan, inte för att bli fler". Mässan är församlingens sätt att vara, dess uppdrag och kallelse, liksom uppgiften att vara solidariskt handlande vittne i världen. I liturgin finns dialogen med Gud och mötet med Kristus i nattvarden. Där i gudstjänstens möte erbjuds förlåtelse, nåd, upprättelse och försoning. Vi erbjuds där att förvandlas till större Kristuslikhet, inte för att tillfredsställa mina eller våra behov - utan för att det är Guds vilja med oss.

Till sist. Läs gärna årets fastebok, samtala och fundera över vad kyrka och församling är och hur tro. bekännelse och lära kan strukturera och stödja...