Nu för tiden beundrar och avundas jag dem som tycks ha hur mycket kraft och ork som helst. De är på gång, ständigt. Aktiva, nyfikna och engagerade. Nog hittar vi på ett och annat, men det får inte bli för mycket. Då säger kroppen ifrån och det blir bakslag. Fast ibland är det som om kropp och själ glömmer den biologiska åldern och återupplever ungdomsåren. Då hopas åtaganden och man beger sig på kors och tvärs för att se utställningar, fika hos vänner, gå på loppis, påta på kolonin, skriva på bloggen, gå längre än klokt osv.
Somliga veckor blir annorlunda. Den som är innehöll utöver några kolonibesök även ett 90-årskalas och en begravning. Vid bordet på födelsedagsfesten satt 8 personer. Av dem hade 5 tagit färdtjänst för att kunna vara med på kalaset. Jag lärde mig genast: man kan ha kul ändå fast man åker färdtjänst! Och även om hemfärden kan bli längre än tänkt, och innehålla inslag av sightseeing när andra ska lämpas av längs vägen, så fungerar det, hjälpligt.
En begravning innehåller verkligen både sorg och saknad. Vid minnesstunden blandas allvaret snabbt upp med återseendets glädje bland gästerna. Snart hörs ett litet sorl, Enstaka försiktiga skratt blandas med högre ljudvolym när samtalen sätter fart. Det hålls tal och leendena blir många av igenkänning vid episoder och anekdoter. Men sorgligt är det när vänkretsen tycks krympa och vi måste ta farväl av människor vi hållit av.
