Barnet som vill bestämma!

 Vad är det som händer och sker? I världen? I USA?

Inför min inre syn ser jag en enorm barnkrubba där ett gäng barn håller till. I mitten ett barn i overall. Han ropar: "Jag vill ha Venezuela! Och olja! Och en president!" Alla runt omkring honom försöker fixa det så att barnet i mitten hålls på gott humör. Efter en stund fortsätter han: "Vad ska man med Venezuela till om man inte har Grönland? Jag vill ha Grönland! Min krubba är för liten, den måste vara större!" De runt honom far som skottspolar för att tillfredsställa barnets alla önskningar.

Någon försöker säga: "Du gör människor illa när du håller på så där." Barnet svarar: "Du är dum! Du är en hemsk person! En förfärlig. Du är ju galen! Du får inte vara i min krubba."

Barnet fortsätter: "Vad ska jag med Grönland till om jag inte har Kanada? Jag vill ha Kanada!" Och barnet bara fortsätter: "Jag vill ha! Jag ska bestämma! Jag vill ha Panamakanalen! Och Colombia!" En storögd omvärld och några som bor riktigt nära försöker få barnet att förstå att så gör man bara inte. "Varför inte bygga något eget? Sjukvård för alla! Mera forskning! Lägre skatter för de som inte tjänar så bra! Det skulle ju bli så fint och bra!"

Barnet; "Vilka kommunistiska och falska idiotförslag! Här är det bara JAG som bestämmer!"

Uttryck och ordspråk...

Fick anledning att ta fram en gammal bok ur hyllan, nämligen Fredrik Ström, Svenska ordstäv. Boken innehåller mängder av ordspråk och talesätt från olika landskap uppdelade i diverse kategorier som Flickan, Pojken, Prästen, Skräddaren etc. Läs gärna igenom Wikipedias lista med svenska ordspråk. Intressant är också Finlandssvenska ordspråk och talesätt!  Skälet till att jag tänkte på ordstäv och ordspråk var att en av "mina" sköterskor på dialysen berättade om när hon arbetat på en demensavdelning hade man ibland en samling när man läste upp första delen av ett ordstäv och bad patienterna fylla i resten, Tänk, det gick riktigt bra. De gamla talesätten satt kvar.

Fast den som läser Fredrik Ströms bok lär bli överväldigad av den mångfald ordspråk som funnits. Alla kommer ihåg att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten, eller att man inte ska gå över ån efter vatten. Och de flesta vet att det är bättre med en fågel i handen i tio i skogen. De många allmänna talesätten känner vi ganska väl till, men de gamla sätter ordentlig sprätt på tanke och fantasi.

Vad sägs om följande talesätt? Ärlighet varar längst, ty den slites minst. Ett cyniskt konstaterande, förmodligen har talesättet uppstått hos någon som erfarit människors opålitlighet. Kanske också som en kommentar till det uppfostrande påståendet om varaktigheten hos ärligheten.

Vore lögn latin vore de lärda många. Att de lärda talar latin är ett vedertaget faktum, ett axiom, eftersom det kräver långa och uthålliga studier att bemästra språket. Här hävdas på ett finurligt sätt att lögner är utbredda och spridda.

Nu går det för långt, sa plåtslagaren, ramla utför taket. Detta ordspråk är naturligtvis en efterkonstruktion. Den stackars plåtslagaren lär knappast ha hunnit komma på denna lustighet i situationen. Finurligheten uppstår också eftersom detta att det går för långt nästan alltid handlar om annat, t.ex. när man går över olika gränser...

I boken Bevingat finns inte så många ordspråk, men desto fler uttryck. Där hittar jag följande: Om terrängen inte överensstämmer med kartan så gäller kartan. Man förmodar att det ursprungligen kommer från en drift med officerare som ledde krig från kartan på skrivbordet långt ifrån fronter och skyttegravar. Kanske kunde detsamma sägas om rigida fundamentalister som blivit hävdar det skrivna ordet över alla erfarenheter.

 Och vad sägs om detta: Kvinnans list övergår mannens förstånd?! Talesättet lär ha sitt ursprung i Bibeln där åtskilligt i Syraks bok och Ordspråksboken handlar om livet, om manligt och kvinnligt.

Uttrycket Att inte kunna säga flaska härleds till tidningen Strix och handlar om att någon är så berusad att det inte går att säga ett ord. Anekdoten handlar om en alkoholist som ligger på sitt yttersta när frun säger: "Kan du inte säga soffa... kan du inte säga dragkista... kan du inte säga flaska?" Mannen samlar kraft och frågar: "Ä de nå i a?"

Vänskap - något heligt...

Vänskapens sakrament skrev jesuiten och arbetarprästen Egied van Broeckhoven om. Hans tankar har också biskop Jonas Jonson reflekterat över t.ex. i Uppdrag mission. Varje jul blir det särskilt tydligt vad vänner betyder. Då är församlingslivet som mest intensivt (speciellt i gudstjänstens form) då vi återser vänner som liksom vi samlas för att följas med i julens glada budskap. Men även den snart utdöda vanan att sända julkort påminner om att det finns många vänner, långt borta och nära.

Det kan verka förmätet att betona vänskap i tider när alltfler, åtminstone i vårt land, lever i ensamhet och ibland stor övergivenhet. Kyrkans gudstjänster kan i bästa fall fungera som tillfällen då våra liv länkar i varandra, då den som tycker sig stå utanför kan bli innesluten och inkluderad. Vänskap blir till något av Gud instiftat, något heligt, ett sakrament. Vi öppnar oss och sträcker oss mot varandra, vill varandra och andra väl. Men frågan finns som en utmaning till oss alla: vad ska den göra som inte orkar eller förmår? Vad kan vi göra?

I fredags fick jag begrava en god vän och gammal arbetskamrat. Vi arbetade samman i ett decennium fast  vänskapen bestod och underhölls ibland. Hur det än var, om vi inte hade setts på flera år kändes det direkt att banden och vänskapen höll. Trådarna höll ihop och samtalet fortsatte. Livet förde oss in i olika sammanhang där länkarna var färre. Likafullt förblev vi vänner livet ut!

Vänskapen i en församling betyder inte att vi alla måste umgås, som det heter "privat", det räcker långt att ses vid gudstjänster, kyrkkaffen och i andra av församlingens aktiviteter. Vi hör ihop utan att behöva dela åsikter och alla övertygelser. Vi är Guds barn och vänner. Vi är vänner till helgon, martyrer och änglar!

Under livets gång tappar vi dessvärre bort många som vi en gång stod nära och var riktigt goda vänner med. Ibland är det geografin som lägger sig i vägen när vi flyttar och bor långt ifrån varandra, ibland är det yrke och karriär som lägger hinder i vägen, ibland är det som om vänskapen bara slocknar och blir till bleka minnen. Det är väl ett axiom att ju fler vänner vi har desto svårare är det att hålla en flitig och innehållsrik kontakt. Mötena tunnar ut och det kan verka som om vänskapens låga bara flämtar stilla. Oftast, om och när  vi råkar på varandra, visar sig ändå vänskapen vara vid liv! Det är stort!

Vid begravningen jag nämnde var det en nästan fylld kyrka. Gamla vänner, som jag inte haft kontakt med, ibland på decennier, fanns med och blev till en så stark påminnelse om att det som en gång var - ännu finns där och betyder något.

När vi "växer ifrån varandra" är församlingen och kyrkan en plats där så mycket finns till vår hjälp. Vi går alla till nattvardens bord, vi hör om fred och försoning, om hur vi förväntas vara varandra till stöd och hjälp, om vi är osams eller i konflikt uppmanas vi att ordna upp sådant. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva (Matt 5:24).

Inte ens död och grav kan förstöra vänskapen. Minnet och relationen lever. Men som vi ber i begravningsgudstjänsten: "lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar". Ty vänskapen gör oss till mer tillsammans än vad var och en för sig själv kan bli eller vara!