Idag börjar jag fromt... Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar... Så börjar Psalm 218 i psalmboken. Som aktiv på Facebook besannas den frasen. Ofta sker det, om man inte inkluderar Herren. Massor av frågor ställs, men sällan finns det bra svar. Vi som gillar Reijmyreglas träffar på inlägg efter inlägg, i en grupp som diskuterar glas från detta glasbruk, och som ställer frågan bredvid en bild på en glaspryttel eller en vas etc. Är detta Reijmyre, undrar man. Gång på gång ekar frågan och de som skriver väntar att andra, som förmodligen kan och vet mer, ska hosta upp ett svar. En enkel genväg kan tyckas. Varför ska jag anstränga mig att ta reda på något om andra redan vet?
Ett socialt medium kan kan vara praktiskt att testa för att få reda på något. Tips kan säkert finnas. Men blir det för mycket tappas andra dimensioner bort. Det finns prästgrupper där frågorna haglar om hur man ska göra något, och när. Ibland så närgånget att man som mera passiv får lust att höja rösten och ropande skriva: hejda er! Somligt ska inte sättas på pränt utan ventileras i personliga och kollegiala samtal.
Under min aktiva tid som präst hände det att jag ondgjorde mig över elever och lärare som på samma sätt ville göra det enkelt för sig. Vad är det för skillnad på katolska kyrkan och Svenska kyrkan? Har ni samma syn på sex och samlevnad? Med ett frågebatteri på ungefär tio frågor skulle svaret levereras inför en uppsatsuppgift som lärarna försett eleverna med. Enkelt skulle kyrkohistoria, bibelsyn, flera etiska frågor benas upp, och helst förklaras utförligt. Till sist bestämde jag mig för att tipsa om några uppslagsböcker samt några hyfsade faktaböcker på närmaste bibliotek med den uppmuntrande kommentaren att där ligger svaren och väntar på Er.
Några gånger hände det att eleverna bestämde träff och kom till pastorsexpeditionen och förväntade sig kunna skriva ner svaren på tiotalet generella och övergripande frågor på en kvart eller så. Många frågor, men sällan några enkla svar.
???????????
