Farthindren får bilar att hoppa ochskumpa

 Det dundrar till och jag slår nästan huvudet i taket. Badam, badam låter det eftersom vi åkt över en cementklump mitt i vägen, ett så kallat farthinder. De har vuxit som en farsot, varje gata är infekterad. Och de dyker upp i tre-fyra olika former. Det vill till att vara observant så att.man inte missar vägmärket som varnar, annars kan bilens underrede slå i hindret och skadas.

Självklart är det bra med åtgärder mot fartdårar i städerna. Men som det är nu skramlar vi över hinder och försöker anpassa farten efter alla mojänger i gatan. Bilarnas fjädring är inte anpassade till vägingenjörernas alltför många påhitt som får oss att bromsa in till 5-10 kilometers hastighet. De borde produktutveckla hindren så att de tillåter en mjukare fart och lagom inbromsningar.

Själv måste jag hålla fast mig så att jag inte skumpar så mycket att det känns som om magen tar stryk. Knappt har man passerat hinder som kommer som upphöjda gå- och cykelbanor måste man 

snedda över sådana studsar bilen 4 gånger och kränger ilsket åt olika håll. Det har blivit en plåga att köra bil på de överbelastade hindergatorna. Lägg därtill att vägunderhållet inte kvalar in som tillfredsställande, vilket leder till potthål och andra onödiga skador på vägbanorna. Illa, eftersom underhållet inte tar hand om allaskador.

Färre väghinder! Bättre vägunderhåll! Bättre farthinder som inte skapar egna små farthindersköer! Skumpandet och bilar som studsar runt vid hindren är inte godtagbart. Så, gör något åt eländet!

Etik och moral…öh?

 Etik och moral, det är ganska krångligt. Särskilt som det anses vara något varje person ska ha tagit ställning till. Och ska ha insikt i. Är du situationsetiskt lagd, eller lutar du åt konsekvensetik? Att moral och etik är samhälleligt viktiga och nödvändiga skjuts gärna åt sidan. Men det förstår vi att petrokemisk industri och vårdinstitutioner behöver ha egna ställningstaganden.

I välutrustade sammanträdesrum har en utvald skara, förmodligen mest män, hackat, täljt och slipat fram en konsensus som ska vägleda det praktiska arbetet. Hur dessa resultat blir tillämpade är ganska olika och osäkert. Men etiska och moraliska ställningstaganden anses viktiga även om ord som värdegrund tappat i betydelse.

På sjukhusen förs det många samtal, särskilt med kvinnor, t.ex. om moraliska dilemman relaterade till barnafödande, abort ochanknytning och omhändertagande. I den mån män förväntas samtala om moral och etik har jag fått fastnat i fördomen att våra insikter kan leda till inlägg som öh, kanske det, blir det bra? Men så blir det inte så ofta deltagande i interkonfessionella samtal som berör just mig, om några alls.

En del läkarsamtal består i doktorers som står lutade över min säng där jag ligger fastspänd i dialysapparaten. På rummet finns ofta tre patienter till samt en del övrig personal. Bra läge att anförtro sig och samtala om allvarliga frågor om sjukdom, biverkningar och problem? Inte alldeles etiskt godtagbart, eller hur. Någon gång borde jag få klä på mig och sitta i enrum med läkaren för de där betydelsefulla stunderna där jag får stå i centrum för ett samtal om helhet och delar gällande min sjukdom, risker, utveckling.

Till sist, hur ska vi tänka om miljo, fossila bränslen, el, jordens uppvärmning, fattiga och rika? Och vad ska vi göra?

Avsidestagen och utstött?

 Avsidestagen är ett märkligt ord. Det antyder en vilja som flyttar undan oss. Tar oss bort från gemenskap och socialt umgänge. Extra märkligt idag när allt (det mesta) som bygger murar mellan människor bedöms som skadligt. Vi förstår allt bättre vikten av att ingå i ett meningsfullt sammanhang. Och vi inser att t.o.m. gängen erbjuder tillhörighet och identitet, hur skadliga de än kan vara, som för vilsna7ngdomar tycks övertrumfa den tillvaro de redan har och de sammanhang de ingår i.

Utstötninsmekanismer tycks inbyggda i många av oss, kanske som en förvrängd metod att skydda en redan befintlig gemenskap. Mobbing som söker upp och bryter ner personer som uppfattas som svaga och därför lämpliga offer. Även i kyrkans sammanhang har jag stött på koleriska typer som lyckades få medarbetare att gråta av den behandling de blev utsatta för. Även informella ledare som mår som bäst när de sprider rykten och undergräver de som har fått formellt ansvar att leda och fördela arbetet.

Men det finns andra sätt att hamna utanför. Fysiska hinder t.ex. kan omöjliggöra ett aktivt deltagande. Skörhet och vacklande mental hälsa blir lätt mötta med rädsla och murar av olika slag. Hur föreningar, församlingar och andra sammanslutningar (-slutningar…?) bli medvetna inkluderande och öppna gemenskaper behöver eftertanke och strategier för att inte reflexartat hålla människor utanför, d.v.s. göra dem till avsidestagna.

Bland det värsta som finns är talet om egen stor tolerans och öppenhet när man i nästa sekund ska diktera vad andra ska tycka och tänka. Generositeten och toleransen gäller de egna som redan tänker rätt, feltänkarna ska tvingas tänka om fast sockrat med blomsterspråk. Märker man inte när andra nu löper riskerat bli avsidestagna?

Distansmedlem och lokalt engagemang

I dessa dagar tillbringar jag nästan lika mycket tid på sjukhuset som i hemmet. Inlagd fredag till onsdag. Därefter gastroskopi och annat. Allt det jag tänkt om församlingstillhörighet tycks bortblåst eftersom det är mycket sällan orken räcker till för att delta i högmässan och annat. Distansmedlem är väl vad det handlar om.

Därmed blir också den politiska apparaten, kyrkomöte och kyrkostyrelse än mer avlägset. Det är svårt att följa vad som händer och sker. För partierna verkar det som om det viktiga med kyrkan är att den ska underkasta sig, eller formas efter, politiska partiers vilja. Först när partiernas ideologier plussas på blir det som partifolket önskar, som om först då blir kyrkan till kyrka…

För de flesta kyrkligt aktiva, de som inte är valda beslutsfattare, är kyrkomöte, kyrkostyrelse och kyrkoordning mestadels totalt ointressanta. För dessa medlemmar räcker det lokala  gudstjänstlivet och gemenskapen! Och det kan man förstå, mässan står i centrum.