Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling.
De första kristna firade
gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom.
Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en
struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var
alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde
gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella
frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död,
kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också
med gudstjänsten i Svenska kyrkan.
Det
som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi
ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under
kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår
bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv
och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och
gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den
från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln.
Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland
annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och
Uppenbarelseboken.
Gudstjänsten
förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan
församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till
ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och
hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs
vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi
bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande
och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och
vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår
reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till
svar.
I
gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och
ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd
och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans
kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när
människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är
Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.
Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.
Procession.
I Psaltaren står
det: Ordna er till
procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn
(Ps 118:27). Nu
kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i
helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som
slår på tamburin
(Ps 68:25-26).
Processionen
representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är
bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster
genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset
bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus
konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi
honom ut i världen för att tjäna Gud.
Syndabekännelse.
(Confessio) Momentet
har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon
bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det
vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse.
I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har
svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet
och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I
gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje
person prövar sig själv: Jag
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har
syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet
och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…
Förlåtelse.
Jesus gav apostlarna
i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh
20:23:Om ni förlåter
någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i
hans synder, så är han bunden;
Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast
eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar
avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och
Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i
välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för
förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.
Trishagion.
Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre
Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud,
förbarma dig över oss.
Kyrie
elesion. Herre,
förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan
300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som
undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin
nåd. Förbarma dig
Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt
till kropp och själ
(Ps 31:10). Lovad
vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid
(Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre
Davids son, förbarma dig över mig…
En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre,
förbarma dig över min son…
Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre,
Davids son, förbarma dig över oss.
Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd
och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut
olja över oss), Herre förbarma Dig!
Lovsången
(Gloria in Excelcis och
Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet
”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot,
varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger
uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans
makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit
förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.
Som
ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst
änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära
vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han
älskar! Den har
funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående
prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps
103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar
Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.
Orden
ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora
och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare.
Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste
inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla
folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har
uppenbarats.
Dagens
bön. Bönen
kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder
samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av
innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter:
först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats
där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den
begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt
avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så
att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter
Trefaldighet ber vi: O
Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro
hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som
fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Textläsningar.
Man läste ur Guds
ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3
texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6
texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel
betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har
tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen
och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra
”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss.
Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella
genom att landa i vår situation nu.
Paulus skriver sina brev för
att de skall läsas: Lova
mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp.
(1 Thess 5:27) Från
Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till
alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga
tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu
Kristi namn, deras och vår herre.
(1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm
precis som man gjorde i urkyrkan.
Gradualpsalm.
Före
Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus =
att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra
sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog
boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför
trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens
firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar
om.
Evangelieprocession.
När korset lyfts
reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar
Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och
därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att
Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas
mitt ibland oss.
Evangeliet.
Evangeliet, det
glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas
från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten
avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen
för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och
gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt
hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke,
i mitt tal och bo i mitt hjärta.
Läsningen
inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och
hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud
framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde,
den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi
öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett
tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i:
Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett
sjunget Halleluja.
Predikan.
Predikan utlägger
Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående
i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande.
Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det
handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss
som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett
liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta
erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.
Trosbekännelsen
(Credo). Vi har två
trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den
Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet
i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga
tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om
Fadern, Sonen och den heliga Anden.
Förbön.
Vår egen tid med
sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber
för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi
tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och
vi ber särskilt för alla som sörjer.
Nattvardens
gudstjänst. Ordet
nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade)
den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma
gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också
för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller
evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och
bär fram bröd och vin.
Nattvarden
är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland
uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och
andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är
starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det
gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står
för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder,
hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få
leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets
verklighet skall prägla vår församling och vår värld.
Offertoriepsalm
(kommer av att bära
fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt
av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.
Kalken
avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten
för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och
vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är
sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så
att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi
har och är av Gud och ber därför: Herre
av Ditt ger vi åt Dig…
Altaret.
Altaret står som
tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens
bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det
vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp
och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd
och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt
bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid –
som räcker till för alla.
Om
altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi
svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som
lindorna åt Jesus.
Lovsägelsen.
Vi lyfter våra
hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra,
livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är
här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft
era hjärtan till Gud
(Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem
till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen
bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.
Här
sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning
fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är
kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom
Jesus Kristus. Ja
sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige
Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre.
Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge
världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den
som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi
med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran
prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:
Helig.
Vi sjunger nu
bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med
profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig,
helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans
härlighet. (Jes
6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26:
Välsignad den som
kommer i Herrens namn!
Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna
Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i
höjden! (Mt 21:9)
Nattvardsbönen.
Detta är en lång
och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och
förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt
Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud
har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till
frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra
gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus
själv och det Kristus gjorde för oss.
Instiftelseorden.
Genom
instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för
oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för
måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog
(offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och
nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen,
utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta
brödet och dela ut till oss.
Vi
lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se:
detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under
brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!
Vår
fader (Pater
noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu
ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag
vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar
finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.
Brödsbrytelsen.
1 Kor 10:17: Brödet
som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom
brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för
alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet
som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus
bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir
vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi
kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda
kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi,
fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar
som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)
Fridshälsning.
Gå först bort
och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi
räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att
vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för
varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med
varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man
fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en
fridshälsning (Joh 20:19).
O
Guds Lamm.
(Agnus
Dei är latin för Guds Lamm) JOH
1:29: Nästa dag såg
han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort
världens synd… Jes
53:7 Men Herren lät
vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte
sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är
tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.
Kommunionen
(av latinets
commu´nio som betyder gemenskap).
Bröd och vin delas
ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i
kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen
doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får
dricka direkt ur kalken.
Välsignelsen.
Vi välsignas med
ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om
Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska
och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets
signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd
förmedlas.
Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster
Procession
(Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens
slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och
medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och
vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst)
kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som
innebär offentligt arbete eller tjänst).
Postludiet.
Här utförs ett
stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke
innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och
handling.
(sammanställt
av Lars B Stenström))
Kyrkans
grundplan. Olaus
Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar
och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger
solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som
den uppgående solen. Guds
son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans
skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur
psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en
skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men
även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En
dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets
sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår
livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid
altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.
Korstecken.
Luther påpekade i
Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa
dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och
den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan,
bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse
till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt
sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Kors
tecknet kan
också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned
(bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).