Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009. Strapatser tornade upp sig och det krävdes kraftsamling, mod och uthållighet. Så här kunde det gå till:
För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!
Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna? Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong?
Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!
Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...
När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.
De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.
Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.
Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30
