Turismen bygger inte infrastruktur

Turism diskuteras i olika sammanhang. De överlupna turistmålen ute i världen börjar protestera mot vad som ser ut som en rovdrift. I vårt svenska hörn av tillvaron höjs röster för att införa en turistskatt. Det handlar inte om att gräva ner en skatt som turister kan ägna sommarmånaderna åt att leta efter (ingen dum idé egentligen), utan om ett tillskott från skattesystemet för att bistå platser där turismen är överväldigande stor.

Att både Stockholm och Göteborg skulle gynnas av en sådan skatt har ingen av de mindre turistorterna tänkt på. I dessa städer är turismen gränslöst stor. Eller besöksnäringen som turismen kallas på årsbasis. Visst genererar alla som kommer till en populär plats intäkter på dessa orter, men inkomsterna hjälper inte till att bygga infrastruktur som vägnät, sjukvård, renhållning och underhåll m.m. De som skaffar sig sommar- eller vinterboende på sådana platser, när upphör de att vara turister? De nyttjar de samhälleliga tjänsterna på orten utan att bistå med skatt för allt vad de behöver. Så vad alla besökare kallas, t.ex. sommargotlänningar, baddjävlar eller konferensdeltagare
spelar egentligen ingen roll. Inte heller om de bara besöker Open Art i Örebro några dagar eller tänker ligga på en badstrand på västkusten under några veckor.

Att sjukvården i Visby eller i Mölle behöver vara dimensionerad för sommarinvasioner är ställt utom alla tvivel. Turismen bygger inte infrastrukturen som den behöver, tar för givet och förväntar. Ska de fastboende innevånarna verkligen behöva bekosta allt det besöksnäringen genererar och kräver? Nej, där borde det finnas stödfinansiering från staten! Om det ska kallas skatt eller avgift eller bidrag gör väl egentligen detsamma. Att hjälp behövs är jag övertygad om!

De som reser besöker ibland även kyrkorna. Oftast när inget kyrkligt eller kristet pågår utöver vad byggnaden med inventarier lyckas förmedla. Men även ett och annat gudstjänstbesök bistår turister och besökare med. Det finns förstås en annan form av turistkyrklighet och det är de människor som inte vill binda sig vid en kyrka utan växlar mellan flera. Vandrare kanske kunde ringa in denna typ av besökare. De tar till sig lite här och hämtar lite uppbyggelse där, men vill inte inordnas i en lokal stadigvarande gudstjänstgemenskap.

Att Svenska kyrka håller sina gudstjänstrum extra öppna för besök under sommartid, inte sällan med guider och fika. är utmärkt. Men även under semestertider är öppenheten inte bara till för tillresande turister utan för de fastboende, den ordinarie församlingen, vars andliga hem den lokala kyrkan är. Men visst vet jag att det finns kyrkor som nästan behöver vakter för att okänsliga turister inte ska knalla runt i kyrkan under en högmässa, någon begravning eller ett dop. Trycket kan vara extremt stort t.ex. i domkyrkorna i Uppsala eller Visby.

Individualismen har gjort de flesta av kyrkans medlemmar än mer hemlösa och arvlösa. De är fortfarande, om än med allt svagare band, tillhöriga. De blir avlägsna understödjare som betalar sin kyrkliga turistavgift men som avstår från arvet av gemenskap i tro. gudstjänstfirande, bön, lovsång och annat som bär även i svåra tider.