Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
Tack för detta inlägg! Jag tror att stordriften är helt förödande för engagemang och gudstjänstliv hur bra det än kan sägas vara för de anställda. Snart finns kyrkan bara till för de anställda?
SvaraRaderaViktig markering!
SvaraRaderaMen jag tror tåget har gått.
I praktiken innebär ju samfälligheten att om fyra kyrkor ingår så blir det en söndagsgudstjänst i månaden. Ibland Högmässa.
Antalet gudstjänstdeltagare är i snålaste laget - så kanske lösningen borde vara bussning till kyrkan.