Finns det någon så framstående, och elakt dräpande och karikerande, kyrkokritiker som Martin Luther? Men sådant vill få kännas vid. Det är glömt. Det var då och nu är nu. Idag håller vi inte på med sådant. Det passar sig liksom inte att tillhöra en kyrka vars existens är beroende just av en teologisk och bekännelsecentrerad kritik av den då existerande kyrkan, dess ledning, hierarki, maktanspråk och teologi. De teser vars uppspikande bildar inledning på reformationsjubileet ifrågasatte bland annat avlaten i fräna och klara ord.
Tänk att kritik och ifrågasättande skulle bli en sådan nagel i ögat på en (åtminstone nominellt) luthersk kyrka att inlägg och synpunkter antingen avfärdas med allehanda lösa påståenden, som ifråga om Mitt kors, eller genom försök att slippa eller kväsa diskussionen med hjälp av upphöjd tystnad, som när det gällt kyrkohandboken eller pastoratsreformen.
De som innehar majoritet och styr besluten har all anledning att lyssna till kyrkans många olika kyrkliga minoriteter vars upplevelser och synpunkter det finns goda skäl att ta på allvar. Ett skäl kan vara att de tillhör kyrkan och ofta har starka rötter i kyrkans tradition och lära. När de marginaliseras eller avfärdas gör man Svenska kyrkan allt trängre och intolerant, trots det myckna talet om mångfald och tolerans. Poängen med kyrkan är inte att vi som tillhör ska bli allt mera lika varandra. Inte ens i etiskt eller politiskt hänseende. Det är Kristus som är föredömet och den vi vill följa.
