Växjös biskop Fredrik Modéus skrev den 20/12 en intressant och välformulerad artikel i DN som ett inlägg i en pågående debatt. Det mesta är klokt och välfunnet. En punkt lyftes fram i rubriken: Ingen behöver agera trons försvarare. I artikeln svarar rubriksättningen mot följande passage: Att ta emot befrielsen i att också längtan efter tro är tro. Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större och att ingen behöver agera som trons försvarsadvokat.
I själva verket behövs trons försvarare, på den punkten är jag oense med Modéus. Inte så att vi behöver ta på oss själva att alltid försöka förklara att tron kan vara intellektuellt rimlig och hederlig. Men genom århundraden har trons försvarare, de så kallade apologeterna, gjort betydande och bestående insatser.
Även i vår tid har kyrkan och tron dragit nytta av trons försvarare. Tänk t ex på Alister McGrath som gick i svaromål när Richard Dawkins gick till storms mot kristen tro. McGraths böcker har utöver syftet att försvara tron blivit sällsynt fina introduktioner till kristen tro, både för trons nybörjare som mycket erfarna vandrare på trons väg. Även Martin Luthers kyrkokritik var ett försvar för en kristen tro som inte färgats av makt och egenintressen.
Trons försvar kan låta som ett hinder för öppet samtal och dialog, men behöver inte alls bli det. De kan samexistera med den öppna inbjudan att möta människor med nyfikenhet för deras upplevelser och trosföreställningar.
Även i den tid då okunskap om kristen tro öppnar nya dörrar för möten och gemenskap behövs den kämpande kyrkan både mot trons belackare och den i världen grasserande och förfärliga ondskan. Ecclesia militans kan inte tillåtas att nedrusta för att kulturklimatet nu rymmer nyfikenhet på tro och tro. Och även den mötes- och samtalsinriktade har uppdraget att bära vittnesbörd. Det får vi inte glömma...
