Kyrkokritik är dessvärre ibland mera gnäll och kverulantism än underbyggd kritisk analys och granskning. Desillusionerade kritiker kan hamna i besvikelsens gnissel och gny. Andra vill bara lufta allmänt missnöje och hugger på allt och alla.
Gnället har sällan en tanke om alternativa vägar eller lösningar, utan nöjer sig med nålstick och huvudskakningar, himlande ögon och mummel. Ryktesspridning och baktaleri, sådant som ibland förekommer i rikt mått och som jag fått erfara används ofta. Några artiklar med argument och att stå för sina åsikter offentligt genom framträdande med namnunderskrift är ganska ovanligt för gnälleriet.
Kyrkokritik är för mig något som är underbyggt med argument vilka också bygger på och i görligaste mån lyfter fram fakta och kunskap. Det innebär inte att den som är kritisk t ex mot förslagen i en bestämd utredning alltid har färdiga och alternativa lösningar utvecklade. Det är ibland den fråga man får om kritiken av de politiska partiernas engagemang i kyrkan - hur ser ditt förslag ut gällande hur kyrkovalen ska organiseras och den kyrkliga demokratin fungera? Finns inget färdigt förslag avvisas kritiken som orimlig och dåligt förankrad i verkligheten. Till och med om kritiska ståndpunkter är väl underbyggda genom argument och exempel så räcker det inte till.
Om gnäll och kyrkokritik buntas ihop av de som har stor makt och rejält inflytande över kyrkans beslutsapparat kan det förklara varför man så sällan går i diskussion eller svaromål. Tvärt om tycks det som om kritiken cementerar försvaret till och med för ganska svajiga reformer och bristande förhållanden.
Jesu ord om det raka talet, där ja är ja och nej är nej, kräver av oss uppriktighet och ärlighet. Han som själv är sanningen och livet borde få oss alla att både lyssna till andra men även själva tala det som hjärtat är fyllt av, även ifråga om hur en kyrka organisera och om den självklara plats praktiserad kristen tro borde ha särskilt bland kyrkans tjänare: de vigda såväl som andra anställda, förtroendevalda och volontärer...
