Idag får ett pekfinger jobba. Det andra vilar eftersom det sitter på en relativt nyopererad arm. Alvedon får mig att härda ut. Ett slags bedövning av mild modell. Har visserligen lust att testa om vin fungerar som smärtlindrare, men har ännu för ont för att vilja och våga pröva. Öl är uteslutet eftersom då krävs det större volymer. Och dryck i mängd är i alla fall uteslutet... i mitt fall. I princip allt jag dricker stannar kvar i kroppen och måste dialysernas bort.
Nog märks det att egna problem lätt ställer sig i vägen för tankar och reflektioner med större perspektiv. det egna blir till en hög tröskel, en sådan som många påstår kyrkorna håller sig med. Men där har dom fel. Få gemenskaper har så låga trösklar som kyrkorna. Ibland är de så låga att det blir som en rutschbacke (eller ska det heta rutschkana?) in i kyrkorna. Nog händer det atten och annan liksom halkar in i en kyrka och blir kvar. Inte för att tröskeln är så hög att det är svårt att ta sig ut. Det blir gärna varmt, nära och upplyftande där inne.
Istället, som en slags kompensation så det inte blir alltför enkelt att komma in, håller kyrkor sig med personer som lätt stöter sig med alla möjliga. I vissa fall slutar det med att man kastar pengar på dessa personligheter så att dom avgår (av sig själva, brukar det heta). Idag får dessa personer som tvingats bort, i vissa fall utan rejäla anledningar, förböner från min kammare.
Nu börjar pekfingret krokna. Slut på förnumstiga associationer. som en vän nyligen skrev till mig: man borde promenera. Så det ska jag pröva... Då kanske tankarna på de stora frågorna tar fart.
