Många har läst blogginlägget om föreställningar om syndfrihet. Jag har därför slagit upp några gamla skrifter för att se på frågan om hur fördärvade människors egna möjligheter är att själva förtrösta på och säga ja till Gud. I Augsburgska bekännelsen kan man läsa om arvsynden: Efter Adams fall föds alla människor "med synd, det vill säga utan fruktan för Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvssynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död, även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande". ( Ur II Om arvsynden)
I boken För Kristi skull kan man läsa: "Den rätta relationen och gemenskapen mellan Gud och människor har arvsynden förstört, den har fördärvat människans natur och vilja så djupt och grundligt att människor inte kan komma till Gud av egen kraft. Gud, den barmhärtige, som även är en dömande och rättfärdig Gud, rättfärdiggör ovillkorligt syndare om de tror att Kristus har försonat dem med Gud genom sin ställföreträdande lydnad. Så återställs gemenskapen med Gud och de troende får nådens gåvor i den helige Ande". (s 125)
Visst vore det spännande att undersöka hur pass omfattad denna övertygelse är inom dagens Svenska kyrka. Var och en pröve sig själv...
