På nätet, i en facebookgrupp, har jag läst mängder av kommentarer i en diskussion om hur några präster delat uppdraget att leda gudstjänsten genom att mitt i instiftelseorden byta liturg. Nog är det ett udda beteende i en kyrka som ofta förordar och stipulerar att en präst ska leda mässan och som ibland visar en obegriplig avoghet mot koncelebration.
Att koncelebration finns i den romersk katolska kyrkan är märkligt nog för många ett skäl emot denna kollegiala praxis. Det sägs att det betonar prästämbetet på lekfolkets bekostnad. Å andra sidan kan liturgin bli mera omväxlande, rik och varierad vilket faktiskt kan öka församlingens aktiva deltagande i sina gensvar och acklamationer. Det är det rimligt att det vid koncelebration finns en liturgiskt motiverad dialog även vid altaret och en genomtänkt linje för vad huvudcelebranten och de övriga ska göra, säga och läsa.
För den som är van att bistå vid altaret och med utdelning av sakramentet blir det egendomligt när mässan betraktas som en plats för instruktion och utbildning, inte sällan av konfirmander utan tillräckliga förberedelser och förklaringar. Mässfirandet är fel tid och plats för att diskutera och instruera vad som görs och måste utföras!
Kyrkans ordning håller på att ändras så att det till varje pris alltid ska finnas icke vigda personer som medhjälpare och assistenter vid altaret. Ska de som är vigda för uppgiften då sitta och titta på? Ministranter bör, om de ska göra tjänst i gudstjänsten, helst ingå i en grupp och absolut få särskild undervisning, träning och uppmuntran!
Det blir lätt rörigt och pratigt om förberedelserna inför mässan är obefintliga eller eftersatta. Inte ens den liturgiskt ansvarige prästen ska "göra på sitt sätt" eftersom gudstjänstens liturgiska utformning bör vara ett sammanhållet helt i en församling. Prästerlig individualism och otyglad påhittighet i mässfirandet är knappast något som gynnar gudstjänstdeltagandet för den aktiva och medfirande församlingen!
