Efter en mässa i Bäls medeltida kyrka, där man utelämnade både kyrie och gloria, blev det en länge bilfärd. Under resan fick jag mig till livs dagens andra predikan. I radio levererad av kyrkoherde Olle Carlsson i Katarina. Han talat ledigt och episodiskt. Men så kommer den där passusen som får mig att dra lite extra efter andan. Borta är den accepterande och vänliga tonen. Tankarna om att alla har plats och får komma som de är undergrävs plötsligt.
Vad är det han säger kyrkoheden? Efter att ha talat om drömmen om kyrkan berättar han om Jesusrörelsen, den vackra, som under några år försökte "leva i Jesu fotspår". Sedan gick det snett och, rörelsen slöt sig, blev auktoritär, elitistisk och dogmatisk, menar predikanten. Han fortsätter:
Vad är det som alltid tycks gå så snett i kyrkan? Jo, att vi vänder oss inåt och blir elitistiska. Perfektionistisk andlighet eller tro gör mig skräckslagen. Godhet som vänder sig inåt är inte godhet - utan ryggdunkande och exkludering!
Det är därför Jesu ord i den här texten är så viktiga att förstå - som du har sänt mig sänder jag dem. Du och jag är utsända. Det är viktigt att förstå att komma till kyrkan innebär att vi är kallade till att rädda världen, inte för att sluta oss inåt.
Det är i den utåtriktade rörelsen, och bara i den, som en kyrka kan ha en framtid.
En predikan är inget uttalande som nagelfarits på alla ledder för att vara oantastligt hållbar. Den är ofta en predikantens personliga reaktion på en bestämd bibeltext och ett försök att tolka den in i vår tid. Den kan i bästa fall fungera som inspiration och uppmuntran, ja vid vissa tillfällen som ett tilltal från Gud. Predikningar recenseras sällan. Vilket kan vara ett skäl till att predikokonsten utvecklas långsamt och som teologi betraktad oftast är skral eller medioker.
Vad menar Olle Carlsson när han ger sig på inåtvänd godhet? Är det en egenskap som är inkapslad och inriktad blott och bart på den egna personen, gruppen eller församlingen? Syftar riktningen inåt på en attityd som skiljer på folk och folk och bara är god mot andra som är fromma, eller har "rätt" kön eller... Är det en sådan inskränkthet Olle Carlsson vill komma åt? För en sådan godhet är väl egentligen något annat än godhet. I bästa fall villkorad välvilja och gynnande snarare än godhet - som är en egenskap med generell räckvidd - godheten begränsas inte utan fungerar åt alla håll och i alla väderstreck.
Jag började genast fundera över vilka grupper eller församlingar jag träffat på som beter sig på det sätt predikanten tar avstånd ifrån, det han kallar ryggdunkande och exkludering. Inga! Ledtråden Olle Carlsson ger handlar om perfektionistisk andlighet. Orden andas extrem sekt och hemligt sällskap, vilket inte har med kyrkans väsen att göra.
Men en församling, vilket Ordet ger åtskilliga exempel på, är en gemenskap där man delar med varandra. Det är alltså inte alls något fel eller galet att rikta eller utföra goda gärningar in i församlingen. Men om generositeten och kärleken ransoneras, utövas bakom ogenomträngliga murar, då blir det galet. Men vilka församlingar eller kyrkor håller på med sådant?
En församling som aldrig relaterar till omvärlden i ord och handling upphör naturligtvis att vara församling. Men det är orimligt att tro att bara rörelsen utåt finns så är framtiden säkrad. Förankringen i Kristus, i den kyrkans gemenskap som benämns Kristi kropp, förutsätter växelspelet mellan den Guds kärlek som bland annat möter Gudsfolket i mässan och av de kristnas förkunnelse och tjänst i världen! Ord som djupare inåt, längre ut vinner därför anklang hos mig!
Även församlingens medlemmar behöver bli bemötta med godhet. Det ska inte spelas ut mot alla andras behov. Det ena utesluter inte det andra, det är ju det som är godhetens natur. Men det är kanske det han menar när han till sist säger att vi måste våga vara Gud (?) för varann? Som om det låg inom vår räckvidd att förfoga över...
I skriftetalet får lyssnaren av en annan präst höra att det finns skuld, skam och rädsla. Kanske framför allt rädsla. Oro att inte räcka till. När jag hör det frågar jag mig hur det kan komma sig att ordet synd alltid sorteras bort ur somliga gudstjänster - som om synden inte vore en realitet, som om den inte fanns och sålunda inte kan tas på allvar...
I avlösningen sägs:
Till dig som behöver få höra orden, till dig som behöver påminnas, till dig säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Minns att du är gudomliga och att du är djupt mänsklig. Du är älskad precis som du är, du är upprättad, du är alltid förlåten och du är fri!
Med risk för att göra Olle Carlsson skräckslagen undrar jag stillsamt gav sina lärjungar uppdraget att säga att människor är gudomliga? Och alltid förlåten och fri? Luther skulle ha svimmat!
