Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!
Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.
Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.
De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.
Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.
Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.
Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!
