Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet.
Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.
Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten.
För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.
