Om var och en gör som den vill förloras det gemensamma. Krångligare än så är det väl inte? Inte ens i en kyrka. Enheten går förlorad. Det som binder samman upplöses. Alla ord om samhörighet och gemenskap till trots.
Så långt kom jag. Tanken var att jag sedan skulle fundera över om man kan påstå att det råder gemensamma föreställningar och övertygelser teologiskt och idémässigt även om man i praktiken gör väldigt olika?
Men dagen är för grå, och jag för kyrkligt vemodig, att reda ut allt detta här och nu. Jag vill bara på måfå knacka ner några frågor jag ibland undrar över.
Bryr sig kyrkan (alla möjliga personer och instanser med makt och myndighet) inte om hur de som har vigningstjänsten är och gör när de representerar kyrkan?
Är det enbart prästens privatsak om han eller hon lever i samboskap och samtidigt ska hävda äktenskapet som samlevnadsmodell och viga?
Har kyrkan en genomreflekterad äktenskapsteologi?
Finns det en Svenska kyrkans lära längre?
När ägnade kyrkans organisation sig senast på allvar åt tro, tradition och lära?
Är det godtagbart att ett altare används som en avlastningsyta eller som vilket bord som helst?
Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?
Vågar kyrkan inte se vilken bild statistiken ovedersägligt tecknar av tillståndet i kyrkan av nedrustning och kräftgång?
Vem talar längre om omvändelse, frälsning och trosvisshet?
Gäller olika regler för dem som klipper och klistrar ihop sina egna gudstjänster och de som vill ösa ur den källa och det gemensamma arv som den västliga kyrkotraditionen försett oss med?
Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Är det likgiltigt om kyrkans förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Hur mycket av ryktesspridning och baktaleri ska tolereras i en kyrka innan man gör något åt det?
Godtar kyrkan att man invaderar själavårdsrummet med dolda mikrofoner?
Kan kyrkan godta partipolitik i sina beslutsförsamlingar utan att förvänta sig att något lite av kristen tro återvänder in i de politiska partierna?
Kan kyrkan överleva om biskoparna inte vill vårda enheten och värna rätten för olika teologiska traditioner och spiritualiteter att existera sida vid sida?
Är det någon mening att alls ställa dessa och liknande frågor?
