Ser man kyrkan som en ideologisk statsapparat kan det förklara att de som dominerar andra sådana institutioner (t.ex. skolan) fortfarande har ett intresse av att styra och kontrollera kyrkan. I takt med att kyrkans bekännelser skjuts i bakgrunden och inte längre omfattas, trots läpparnas bekännelse i Kyrkoordningen, så minskar inte kontrollbehovet i samma omfattning. Tvärt om tycks viljan att bestämma, vad människor i kyrkans tjänst skall tycka och tänka, växa till. Och det kan inte bara skyllas på politiska partier. Många har dragit strån till stacken.
Kyrkans äktenskapssyn kan inte sammanfattas i ett ja eller nej till samkönad vigsel. De som vill ha vigsel men inte ha psalmsång i vigselgudstjänsten lär inte bli vigda. Så det kan finnas hinder även för samkönad vigsel liksom det finns för äktenskap mellan man och kvinna.
De olika grupperingarna borde våga samtala om samlivets syftning. Det borde möjligen kunna bli en gemensam och ny startpunkt, om inte samtalet redan är överspelat? Biskopsmötet kanske kan slå fast/bidra till att kyrkan kan ha flera parallella syner och vågar fortsätta att hylla viss mångfald…
Äktenskapet och parternas kärlek till varandra är en avbild av hur Fadern, Sonen och den Heliga Ande älskar varandra. Och de är insatta i församlingens sammanhang att ära och tjäna Gud och medmänniskorna.
Så borde också löftets betydelse och giltighet genom livet inte glömmas, så att det mest blir att just nu, i denna stund, lovar vi varandra varaktig kärlek. Äktenskapets sakramentala drag behöver också beaktas. För min del är jag oroad av motionärernas frontförkortning: vi har endast en äktenskapssyn, så nu gör ni som vi beslutar, in i fållan bara, annars… Dags att konsultera Svenska kyrkans ekumeniska vänner och samtalspartner för att ök förståelsen även för andras hållning.
