Nej, ingen ersättning!

Till sist biter reglementet dig i näsan! Efter pensioneringen har det blivit en del insatser som att predika, leda begravningsgudstjänster och dop. Flera av dem har gällt personer för vilka jag blivit lite av familjepräst. Det här med ersättning och betalning har jag inte alltid tänkt så mycket på. Men när en av församlingarna där jag tjänstgjort länge började konstra när det gällde långvariga relationer till anställda och församlingsbor gjorde vi en överenskommelse att jag och några till räknades som prästerliga resurser och kunde tacka ja till uppdragen, som gällde relationer jag räknat upp, utan att alltid fråga. Alternativet var att vi slutade tacka ja till att ställa upp eftersom vi blev ifrågasatta.

Reglerna gav förstås församlingar rätt att vägra ersättning om vi inte gjort upp i varje enskilt fall. När församlingen frågade dög vi, inte annars…

Relativt nyligen begravde jag en gammal vän och arbetskamrat som tjänstgjort i olika församlingar i pastoratet. Och glömde förstås att fråga om lov eftersom det var mitt i en storhelg. Dessutom blev jag ganska snart sjuk och hamnade i flera omgångar på sjukhuset. När jag några månader senare frågade om det var möjligt att få ersättning blev svaret att, hade du frågat kunde det ha gått att ordna, men nej jag fick stå för och bjuda på min insats. Vilket var ett reglementsenligt svar. Men att begravningsbyrån och de anhöriga bad om mig betydde slätt ingenting…

Då insåg jag att 25 år i samfälligheten och pastoratet betydde föga. Och att församlingen inte klarade av att tänka att det kan finnas goda skäl för att tidigare anställda gärna vill ha en präst där det funnits en lång personlig kontakt, det blev sorgligt.

Beskedet blev en symbol för att historien hade gått vidare och gamla kontakter kunde kvitta. Och att jag inte längre sågs som en nyttig resurs. Sparbeting betydde mera. Gamla lagrar hade haft sitt bäst-före-datum. Vad har jag mer lärt mig? Fråga ödmjukt i förväg, med risken att du även då får ett nej.

Gissningsvis är det många pensionerade präster som får bjuda på sin arbetsinsats i Svenska kyrkan när det gäller uppgifter som  ”familjepräster” och i den personliga vänkretsen. Det är förstås en ära att göra det, men…

Självporträtt

Ryggen som en rasp.
I njuren har personalen gått hem
och allt har grott igen.

Kalufsen har vissnat ner.
Ansiktet, ett skrynkligt papper.
Hud som skört pergament.
Magen en uppblåst ballong
stöttad av tändsticksben.

I den här åldern borde man nog dricka brunn…

God vård är som att ha guldbyxor?

Vänner kallar mig ibland för pojken med guldbyxorna. Benämningen kommer från en roman av Åke Lundgren som också blev en TV-serie. Pojken hittar ett par byxor där det finns pengar när han stoppat ner handen i fickan. För min del tror jag det är bra med att det också finns viss offentligt finansierad bra privat vård. Med guldbyxorna handlar inte om det.

När uttrycket används om mig anspelar det på att jag ständigt blivit mött med god vård av skickliga medarbetare. Sådan tur tycks inte riktigt alla ha haft. Det kan förstås betyda att vårdpersonalen fått kämpa för att hålla mig vid liv. Många insatser har lett till många konsultationer mellan olika professioner i vården som sedan bidragit till att man kämpat vidare.

Ett annat uttryck som klistrats på mig är att jag är multisjuk. Då blir det grannlaga hur jag ska behandlas. Det har hänt att jag blivit kallad tapper och hoppfull när kriser stött till. Vänliga ord om mig som bara försöker åka med i hälsans berg- och dalbana. Beundransvärd är inte jag utan vårdpersonalen som uthålligt gör det som behövts och behöver göras!

Flera vänner och bekanta har haft svårt att få den vård de behöver eftersom köer ställt till det. Många lider i någorlunda tysthet, andra vänder sig till Patientnämnden för att i görligast mån få sina behandlingar inom stipulerad tid. Men vad gör man när alla är på semester och man måste höra av sig för andra eller tredje gången…?

Någon annan som går med ständig värk har inte lyckats få hjälp utan känt sig tvingad att anlita vård utanför systemet. Ingenting har hjälpt och den ständiga värken måste åtgärdas på något sätt. Där gick stora besparingar åt för att få den hjälp som ordnade åtminstone en del av den arbetsskada som låg i botten. 

När jag vid halv två kommer lufsande upp på tredje våningen där dialysavdelningen ligger så sitter det alltid några utanför som väntar på hemtransport med sjukresor. De säger triumferande att de redan är klara. De har klarat av sina fem- sex timmar, jag har min pers kvar. Några orkar inte säga något, trötta och urlakade som de är. För några väntar dessutom flera mil långa resor i en skranglig buss.

Den goda vården får alldeles för lite offentlig uppskattning. Hälsan sägs tiga still, likaså kunde det heta: den goda vården tiger still!

Återbud efter en natt på akuten…

Fick uppleva att lämna återbud i torsdags. Vi var två par som skulle åka och bese Grönsöö slott där Carl Gustaf von Ehrenheim vårdat och bevarat slott och miljö. Han var välkänd för sitt starka kyrkliga engagemang, lokalt och nationellt.

Efter besöket där skulle vi övernatta på Sigtunastiftelsen kurs- och konferensgård. Nåväl. Strax efter midnatt blev vi tvungna att åka till akuten på USÖ efter att ha rådgjort med 1177. Jag hade feber, högt infektionsvärde, magbesvär samt sjukdomskänsla. Väl där blev vi väl emottagna av undersköterskor, sköterskor, läkare och transportörer. 

Alla prov som går att ta togs. Blododling, avföringsprov, ett helt batteri provrör för min blodstatus, odling i näsan etc etc. Tidigt på morgonen blev det även en röntgen. Ingen enkel förklaring fanns. Vaksamhet på symtom anbefalldes. Sköterskan som drog infarten erbjöd oss att ta med smörgåsar eftersom vi inte kunnat äta på hela natten. Vi köpte nybakat bröd på Hemköp när vi for hem. Klockan åtta var vi hemma igen. Torsdagen ägnades åt att sova…

Redan tidigt morgonen togs kontakt för att lämna återbud. Våra vänner ställde då in sin resa. Som skäl väger en natt på akuten tyngre än tungt! Rumsbokningen tog även dom hänsyn till den uppkomna situationen. Stor förståelse och vänlighet mötte oss.

Även idag fredag, har det blivit några extra timmer sömn. Det tar på krafterna att vara sjuk. 

Konsten att lämna återbud…

 Någon gång i slutet av sjuttiotalet skulle jag lämna återbud till Norska kristna studentrörelsen möte där jag skulle hålla ett föredrag om profeten/-erna Jesaja. Det blev att ringa och försöka förklara att jag bara inte kunde komma eftersom jag var utsliten och utbränd. Jag ursäktade mig på alla möjliga sätt och höll på så länge att personen blev irriterad på mig. Hon slutade med att nu visste hon i alla fall att jag inte skulle komma. Så jag sände mitt redan skrivna föredrag och hörde inget mer. Inget lyckat återbud.

Flera gånger tycker jag det är så sorgligt att lämna återbud att jag utförligt beskriver hur gärna jag skulle vilja komma, så till den grad att mina ursäkter drunknar och reaktionen blir: varför ändrar du dig inte och bara kommer…

Poängen jag måste få fram är att det inte är ointresse som gör att jag inte kan komma. Ofta har min fru tvingats lämna återbud för oss båda eftersom min vacklande hälsa gång på gång ställt till det. Han ligger på sjukhus är en glasklar ursäkt vid ett återbud. Han mår illa smäller inte lika högt, men godtas. Han har höga infektionsvärden och ska helst inte träffa folk, brukar tas emot men ibland känns det som det finns många outtalade följdfrågor.

Återbud till bokade tider i sjukvården lämnas som i andra falls snart hindret uppenbarats. Det händer att undersökningar kolliderar med min dialys, den går först i de allra flesta fallen. Jämt, skulle jag säg. 

Konsten är att vara öppenhjärtligt tydlig med skäl och orsaker samt att vara inkännande artig. Återbud kan ju ställa till det. Särskilt om det kommentator inpå en middag, en fest, ett evenemang där man har en uppgift. 

Att säga nej till en uppgift, en vigsel, ett dop, en begravning kan bli krångligt om det finns en stark förväntan att just jag ska göra det. Svårt att först trott sig klara det men något tillstött som gör det omöjligt. Då känner man som en svikare trots att det verkligen inte kan bli av. Och det kan ställa till det. Sanningsenlighet och artighet räcker sällan för att dämpa andras besvikelse i sådana fall.

Att ta emot andras återbud hjälper i alla fall till för att inse vad ett återbud kan sätta igång och ställa till det. Då får planerna ändras och nya inbjudningar, t. ex. utfärdas. Livet löper inte alltid som man vill, det spårar helt enkelt ur, ibland…

Halvåret när man arrangerar rundor

Sommarhalvåret är 186 dagar långt. Uttrycket norpar en bit av våren och hösten så att de fyra årstiderna inte längre ligger i orubbat bo. Klimatförändringarna verkar i längden för att vinter- och sommarhalvåret vinner mark. Snart nog kanske sommar och hösthalvåret?

Det är synnerligen aktiva 6 månader med lokala och regionala evenemang. Sommarteatrar och speciella helger. Tornrundan i Hjo-trakten där man kan bese medeltida klockstaplar och -torn. Ljusstråket i norra Bergslagen är en annan kulturell aktivitet. Konstrundor eller matevenemang tillhör fenomenet. Förförra helgen var det Loppisrunda i Östernärke. Och förra helgen ägde Lekebergsrundan rum. Åtskilliga platser att besöka med varierat och spännande utbud. 

Vad sägs om självplockning potatis och möjlighet att köpa 25-kilossäckar med havre, havrekross och mycket annat. Vid vägning av potatisen, som kostade 25:- kilot, berättade vågen att det skulle bli 104 kronor. När jag påpekade att det som fanns i hinken näppeligen kunde vara fyra kilogram justerades vågen. Nu blev priset 31 riksdaler. Väl hemma kokades färskpotatis och avnjöts,som det heter, i fulla muggar. Hm. Gott var det likafullt.

Mitt ute i ingenstans låg en liten presentbod och ett minimalt café. Kanelbullarna var färska och läckra. Ett annat ställe, knappt möjligt att hitta, erbjöd en bod med retrovaror. Utanför stod två orenoverade bilar från 40-50-talet, en Pointiac och en Chevrolet. I affären inköptes tre gamla kaffekoppar med gräddsnipa och sockerskål för ansenliga 45 kronor! Bara inpackningen i papper och plats verkade värt mera. Damen som skötte stället var imponerad att även utsocknes dykt upp. Ett par från Malmö och ett annat ifrån Göteborg. Tänka sig!

Nu spanar vi efter nästa liknande arrangemang för att få besöka andra delar av våra trakter. Överallt arrangeras liknande rundor och turer. Värt att hoppa på…

Att fånga upp välsignelsen

 När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.

Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.

Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…

Välsignelsens grammatik öppnar för flera förståelser. ”Herren välsignar…” säger många idag och använder sig av presens indikativ. Ord som betonar det som händer och sker. Används ”Herren välsigne…” kan det uppfattas mer som en bön om det som ska ske, konjunktiv eller optativ. Men dessa former kan också fungera som en bekräftelse eller förmedling av det som redan pågår och är. Välsignelsen uttalas och äger rum, kommer från Gud och strömmar vidare ut genom prästen som har Guds och kyrkans uppdrag att förmedla välsignelsen till församlingen, till var och en av de närvarande. 

Partier stavas ofta: jag!

Simona Mohamsson. Liberalernas partiledare. Hon har snabbt växt in i uppgiften att vara företrädare och talesperson. Så till den grad att hon är liberalerna. Hon personifierar ett helt, visserligen litet, politiskt parti. Hon säger oftare jag om partiet än vi. Även andra partiledare lider av sjukan: jag och mitt. Undrar hur det känns för kämpande representanter utöver landet?

Vore jag partiledare skulle jag akta mig för att så identifiera mig med uppgiften att vi och vårt förminskades och JAG blev stort och ständigt betonat. Partiers folkrörelsekaraktär vittrar och betoningen på en eller ett par ledande personer lyfts ständigt fram.

Så lär valaffischerna också betona ledaren med stort L. Men så har det dessvärre sett ut ganska länge. Är det medias fel som vill ha igenkända personer att fråga ut? Eller beror det på att partierna köpt kändisvärldens personfixering? Handlar det om att vi här också odlar tankar på den starka ledaren? Se även på kyrkan där framför allt ärkebiskopen ska stå i centrum. Sammantaget är detta alltför personkultaktigt i detta vårt omhuldade folkrörelseland…

Vett, information och politik

Vart tar vettet vägen när vi vet allt mer som egentligen inte betyder något? Att bli informerad om konflikter i kungahusets olika familjer båtar föga, särskilt som det mesta tycks vara båg och dikt. Eller som när aftontidningarna berättar om vilka som skilt sig och fått barn med några andra. Eller vad berikar det mig att höra om missbrukande sångare, konstnärer eller skådespelare?

Realitysåpor fyller upp informationsutrymmet med strunt och supertrivialiteter. Någon är arg på någon annan, någon upplever sig lurad eller känner sig sviken. Så håller jag på tills jag inser att en hel del av de böcker jag läst är inget annat än rena påhittet och inte ett dugg mera upplyst klargörande än kolorerad veckopress och mängder av instanser på nätet. Språkligt elegantare dock…

Förmodligen är min irritation bottnad i erfarenheten av att andra inte ens försöker följa med inom politik och internationella frågor. Den erbarmliga asyl- och flyktingpolitiken som försämrats gång på gång de senaste åren känner de knappt till. Ideologi är ganska okända begrepp. Den mest kända exponenten för detta fenomen är förstås president Trump som vräker ur sig beskyllningar om demokrater som är landsförrädare, marxister, kommunister och samhällsomstörtare. Att media inte kräver honom på bevis och exempel?  Ställer frågan om vad innebär marxismen...

Nåväl, här i vårt avskilda hörn av världen stundar det till val. I demokratier förväntas väljarna vara så pass insatta i de politiska partiernas idéer och göranden att de kan göra rimliga och logiska val. Och betänk jag sätter mig inte på höga hästar. Själv är jag visserligen någorlunda insatt, men kan tveka om det är tillräckligt? Och minns tillbaka på den tid då partierna gav ut grundliga dokument och pamfletter som läsarna skulle ta del av för att göra upplysta val.

Just i detta nu sitter mitt hjärta till vänster, tål att tänka på vad det kan betyda...

Midsommarhelg

 Midsommar firades mitt i en fågelsymfoni. Traditionsenligt med bordets gåvor och goda vänner. Och med ett sommarväder som bjöd på lagom värme och blå himmel. Idylliskt så det förslår. 

Idag är det söndag och vädret består. Den ansträngning som krävs för att gå i kyrkan gick inte att uppbringa. Nöjde mig med minnet av vad mässan erbjuder. Där kan allt politiserande i apparaten kyrkan, eller Sverige för den delen, glömmas. Rörelsen mot altaret, mötet och det brutna brödet och vinet som gör oss hela. Vad mer behövs? 

Sänd ditt ljus och din sanning...

Känslan av att höra en händelse återberättad av någon som inte var där, den är speciell. Somliga detaljer är alldeles borta och andra betonas. Det hände mig härom dagen att något jag varit med om återgavs. Anledningen var att kungaparets sällskap hade sjungit "Vi går över daggstänkta berg, fallera..." som svar på en dansuppvisning vid något statsbesök, kan det ha varit i Nya Zeeland? Då kom sssociationen…

Nåväl, denna gång gällde det de svenska biskoparna på utlandsbesök. Vi, biskoparna och övriga medresenärer, hälsade på i Taizé och deltog i en gudstjänst. Kyrkan var överfylld med ungdomar när biskoparna hälsades välkomna och bjöds att sända en hälsning till gudstjänstdeltagana. Ärkebiskop Gunnar Weman funderade över vad vi kunde göra gemensamt, alla vi som var med. Då kom han på idén att vi skulle sjunga "Sänd ditt ljus och din sanning..." Det blev alldeles tyst i den enorma kyrkolokalen. Alla lyssnade, andäktigt får jag förmoda, på den spröda och icke uppmickade sången. Minns jag rätt blev det rungande applåder.

I den återberättade versionen lär någon sedan ha kommenterat: "Sjunger ni fortfarande sånt? Det har vi slutat med för länge sedan.." Det kan ha sagts, fast jag inte hörde det.

Vid samma tillfälle blev jag varse att allt nattvardsbröd som går åt vid mässorna i Taizé är konsekrerat i katolska församlingar och kloster runt omkring i bygden. Gunnar Weman fick celebrera mässan men bara konsekrera det bröd som den svenska delegationen sedan bjöds. Alla får vi del av ett och samma bröd… ja hur blir det egentligen? 

Vid ett annat tillfälle sjöng Gunnar Weman själv "Sänd dit ljus..." vid ett besök i Konstantinopel och i en kyrkoruin. Det klingade fint under de gamla valven...

Tänk att detta introitus som betydde så mycket för min generation tycks alldeles pensionerat och bortglömt. Jag är alldeles säker på att denna växelsång skulle älskas av många! Nya generationer kyrkobesökare har aldrig fått höra sången, än mindre erbjudits lära sig den och sjunga växelsången. Det kan förstås kyrkomusikerna råda bot på...

Hälsa och sjukdomsprat

 Vår tid sägs vara förtrollad och fanatiskt upptagen av frågor om välbefinnande och hälsa. Ska jag bekänna tillhör min ringa person denna tidsanda. Det egna måendet tar upp nästan varje dag, timme, minut och sekund. Om sådana som jag träffar andra sjuka personer kan det i vissa fall liknas vid ett kortspel. Den andre säger att hans reumatism inte går att bromsa in, och ont gör det, trots välgörande sprutor. Svaret kan bli att min dialys, du vet, är som att springa ett maraton, det sliter en del. Då spelar samtalspartnern ut att hans maligna melom tycks ha blivit framgångsrikt bortopererat. Någon kan ju dessutom ha visat totalt ointresse för andras lidande, helt bunden av sin egen situation. Man inser tidigt att det då inte går att dela med sig av (spela ut?) sina egna plågor och våndor. Det är som ingenting hos andra tillmäts betydelse. Jag och mitt övergår allt annat. Ibland är det faktiskt jag som är så där fast i mina sjukdomar.

Förresten kan det sägas i en sådan sjukdomsdiskussion, min prostatacancer har inte blivit behandlad än. Hudutslag, problem med magen, värk med mera blir som olika trumfkort, som om sjukdom i vissa samtal vore en tävling. Men nästan alltid bromsar vi in ett sådant ingående sjukdomsprat i god tid. Vem har tid och ork att höra? Kanske en och annan bloggläsare?

Min vecka blev annorlunda. Dialys på måndag. Tisdag kväll köptes en kebabtallrik in i en helt tom pizzeria. Redan då borde varningsklockorna ringt. Det blev en natt med flera hastiga promenader till badrummet. Och jag som nyligen haft en bakterie som öppnat alla slussar, så att säga. På onsdagen skulle det dialyseras igen. Då hade armen med min konstgjorda goretex-åder blivit rödblå på flera ställen. 

Två alternativ bollades av läkarna, en ny tillfällig dialyskateter kunde opereras in i halspulsådern eller hemgång med antibiotika. Misstanken var att ådern blivit infekterad. Stora batteriet prover togs i den minimala metallburk jag har inopererad i bröstet med slang in i någon stor åder, en portacath, en subkutan venport, för att underlätta för svårstuckna patienter.

Fick åka hem för att återkomma på fredagen för den dialys som uteblev på onsdagen, eller för att få den där dialyskatetern på halsen. Beslut skulle fattas där och då. Men, tack och lov, eller som jag ofta säger, tack gode Gud, så visade missfärgningen sig vara någon blodsutgjutning som nu hade retirerat en hel del. Dialys med andra ord, en session som gick riktigt bra. Har bara lovord för undersköterskor, sjuksköterskor och flera läkare som fylkats runt mig, stöttande och kloka! En välsignelse, rent av…

Nu hoppas jag bara på att slippa blöjorna och få magen under kontroll. Imorgon ska Njurförbundet i Örebro äta en sommarlunch. Då kommer hälsan att stå mig bi, eller…

En sky av vittnen, i blått

Vision 26 hette Equmeniakyrkans årskonferens i Örebro. Vi deltog i avslutningsgudstjänsten med ordination. mottagande av ordinerade från andra samfund samt sändning av missionärer. Över 1000 personer var samlade i Örebros kongresshall Conventum.

För mig som varit med på någon konferens inom Missionsförbundet, och på Kristna riksmöten i Västerås och Örebro, och som ibland firat gudstjänst både i baptist- och missionskyrkor och kapell blev det en smärre kulturchock. Den i och för sig välsjungande gospelgruppen och det samspelade bandet med elgitarrer, sax, syntar och trummor satte tonen. Det var högt så det vibrerade. 

Lovsångsstuket hade tagit över psalmsång. Visserligen sjöngs O store Gud, men mitt i psalmen infogades en annan lovsång, sedan slutfördes psalmen. Tankarna gick till Livets Ord och Pingströrelsen vars gudstjänstformer numera tycks ha vunnit över hela den "frikyrkliga" rörelsen. En skillnad var förstås att gospelgruppen inte sjöng sina lovsånger i alla oändlighet utan blev till mer avgränsade framträdande med lovsånger församlingen stämde in i. 

Pastorer och blivande diakoner och pastorer tågade ner för gångarna i sin blå gudstjänstdräkter. Inget kors och inga ljus bars i processionen. Vilket kändes udda. Equmenia har valt den blå färgen på sina röcklin. Förklaringen som ges är att det är himmelens och hoppets färg. Blått påminner om vattnet och hänvisar på så sätt till dopet. I den världsvida kyrkan har de flesta vita liturgiska dräkter för sina ämbetsbärare. Enda gången jag sett ett blått röcklin i Svenska kyrkan var när en dövpräst tecknade. Det mörkare plagget gjorde att teckenspråket blev tydligare.

Den som vill se gudstjänsten kan hitta den på Youtube! Gudstjänstordningen innehöll ingen nattvard. Ingen vanlig syndabekännelse och avlösning, inget kyrie och inget gloria. Det var som en utsmyckad temagudstjänst med stor fromhet och bilbelläsning och bön. En fin predikan levererades dessutom. Men som liturgisk gudstjänst var det hela mindre framträdande...

Ordinationen var högtidlig men det blev trångt på scenen när alla skulle ta plats längs det framställda knäfallet. Flera tidigare vigda togs emot ifrån Pingströrelsen, EFK, något utländskt samfund samt en från Svenska kyrkan. Hur överströmningen från Equmenia till Svenska kyrkan ser ut vore intressant att veta. Där är ny ordination alltmera bortglömt i en något oklar ekumenisk anda. Om Svenska kyrkan skall förbli en luthersk kyrka behöver de reformerta personer som "går över" bli särskilt skolade. Den som går från ett sammanhang utan normerande bekännelseskrifter till Svenska kyrkan har mycket att förhålla sig till. Att erkänna varandras ämbeten är något mer komplicerat än bara ja och nej. Det borde innefatta gemensam nattvards- och ämbetssyn, kyrkosyn och ett bejakande av kyrkans bekännelseskrifter. Med handen på hjärtat borde både förtroendevalda och ämbetsbärare inom Svenska kyrkan också stå för och bejaka denna vår kyrkas bekännelse och identitet!

Präster, språk och Örebro

Ibland snubblar man över roliga och udda läsupplevelser. En god vän hade givit mig en bok fylld av Örebrominnen från det tidiga 1900-talet. Den lilla boken är skriven av juristen Nils Aschan. Han kom till Örebro 1896, en stad som vid den tiden hade 16.000 invånare. Boken berättar om jurister och höga militärer som umgås och festar med stadens ledande män, affärsidkare likväl som med ägarna till stora gods och herrgårdar. Av det omfattande sällskapslivet att döma kan det inte ha varit så alldeles lätt att undvika påverkan och jäv i alla möjliga beslut och rättssaker. 

Att det var ett mycket intensivt umgängesliv framstår klart. Ingen TV, ingen radio, inga datorer, ont om telefoner och biltrafiken var knappt uppfunnen. De någorlunda välbeställda hade gott om tid att stråla sammman.

Språket i den korta skriften är bara det en fröjd. Formuleringar och epitet som idag är främmande och delvis bortglömda. Tänk om vi skulle skriva så idag. Det bleve svårläst värre eftersom det är en ganska ordrik och blommande skrivarkonst och värderingsmässigt något främmande. Det är män högt och lågt och få kvinnor, vilket också färgar språk och ordval.

Nåväl, här kommer en fotograferad sida ur Tidigare nämnda bok. Så kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om stil och språk.

Kyrkoherden och kontraktsprosten K. E. Edlund hade avlidit och efterträdaren i Nikolai blev en präst från Asker några mil utanför Örebro. Notera de överdådiga och insmickrande lovorden. På sidan skrivs också om sällskapet Concordia i Örebro, som på nästa sida beskrivs som ” en väsentlig del av länets och residensstadens dåvarande andliga elit”. Hmm…

Sverige - en fristad för flyktingar?

Till en frikyrklig uppväxt hörde medkänsla med utsatta i världen. Via missionärers insatser fick vi lära oss om andra kulturer. I juniorföreningen (en slags scoutverksamhet) fick vi till och med riva gamla nytvättade lakan som skulle användas för att göra förband i Mocambique. Vi förstod att människorna långt bort var som vi och borde behandlas med respekt. Metodismens sociala ådra slog ofta igenom i predikningarna så vi insöp tidigt en bred solidaritet med drabbade och utsatta. Även om ordet solidaritet knappast användes blev begreppet en grundhållning hos de flesta av oss. Inte bara för att vi var kristna utan därför att vi och de som levde under helt andra och ibland förfärliga villkor var människor skapade av Gud.

Med den grundkänslan i huvud och kropp blir den totala omsvängningen av svensk flykting- och invandrarpolitik svårsmält och rent av galen. Se gärna dokumentären Raoul Wallenberg som ligger på SVT play just nu. Judar och andra som drabbats skulle till varje pris undsättas och ge stöd. Eller läs boken Sundets röda nejlikor. Det tedde sig helt naturligt att bistå de som behövde fly undan nazismens härjningar. Människor tog hand om de som kom och ställde upp med vad de hade. 

Migrationsministern får lite hjärtvärk över de 18-åringar som utvisats och utvisas och då känns det som en omvändelse under galgen. Den allmänna opinionen gillade inte vad de såg och protesterna blev för starka. Men minns att ministern gång på gång envetet försvarat denna konsekvens av lagen. Som här t. ex. Att omvändelsen kommer till sist är ändå välkommet eftersom det kan tyda på att opinionen kan betyda något. Måtte mer av den ofattbart strikta flykting- och invandrarpolitiken ändras så att fler människor även fortsatt kan få en fristad i Sverige.

Uppgivenhet, vrede och tacksamhet

Inlägg om mediciner en person tar har inte något stort värde för andra läsare, bortsett från igenkänning. Många människor laddar sina dosetter och äter mer än en medicin. Och vet därför att det finns hinder på vägen. Samfällt borde vi kräva enklare förpackningar, burkar är att föredra, så att medicinerna är lättåtkomliga. Det ska inte vara nödvändigt att ha särskilda redskap för att få fram sin medicin! Både uppgivenhet och vrede handlar om förpackningar, men också om mediciner som plötsligt tar slut och restnoteras.

Här hemma kallas jag ibland för pillertrillaren. AI på Google påstår att ordet främst används i 2 betydelser: "Apotekare eller farmaceut: Ett skämtsamt eller ålderdomligt ord för en person som arbetar på ett apotek. Det syftar historiskt på den tid då apotekarna själva formade och rullade läkemedelspiller för hand. Dopinganvändare: En person inom idrottsvärlden som använder otillåtna preparat och mediciner."  

I vår kontext betyder ordet att pillren far omkring mig när jag försöker få loss dem ur sina kartor. De sprätter iväg som skrämda fåglar. Tabletter trillar högt och lågt. Inte sällan kommenteras det "att här ligger en tablett...den måste vara din!" Men jag är noga att dammsuga innan lånehundar kommer hit, eller vi får besök av familjer med mindre barn. De behöver inte mina piller...

Tabletterna kan förvisso verka lockande, somliga är vita, andra blå, skära, gula, röd-vita eller bara röda. Ändå tycks de bete sig som kameleonter och anpassa sig till mattans mönster. Hur nu det går till? Alla vet hur det låter när något litet och hårt, en ring, en legobit eller en tablett, sugs in i dammsugarröret. Snabba pingpong-ljud. Ungefär som med tabletter…

När irritationen och vreden dyker upp över svårigheterna att bryta sig in i förpackningarna förbleknar andra tankar. Men sedan kliver de fram igen. Tacksamheten för att forskningen har frambringat medel som håller många av oss vid liv, längre. Tacksamheten för att medicinerna i Sverige är åtkomliga ekonomiskt för de så gott som alla. Och en bön att alla fattiga och krigsutsatta länder ska få mediciner. Tänk hur det var och väl ännu är i t. ex. i Gaza med bombade sjukhus där nästan alla mediciner tog slut eller förstördes och nya inte tilläts komma in i Gaza! Djävulskt! Och knappt något kunde vi göra här i välfärden. Inget morfin, inga andra smärtstillande medel när det skulle opereras... Fy för den lede, som man sa i min ungdom.

Så tänker jag på kedjan av tillverkare, transportörer, apotekare och doktorer som ser till att jag får det jag borde ha. Ofta blir det dessutom rätt. Så bra vi har det! Ofta utan att vi erkänt, förstått, eller varit uppskattande och tacksamma för det!

Att sortera mediciner tar på krafterna

 Var fjortonde dag är det intervall som min läkemedelslåda, min dosett, bestämt är lagom. Då behöver alla tabletter fyllas på på nytt. (Tänk att få skriva två på på rad!) Nåväl, det är ett omständigt pyssel att få till det hela. Först ska mina två förvaringslådor med läkemedel tas fram. Därefter ska listan över ordinerade mediciner letas fram så ordinationerna följs. Till sist är det dags för en röd liten plastlåda där alla kemikalier ska fördelas per dag, morgon och afton.

Morgonmedicinerna får översta raden. 9 tabletter ska ligga i varje fack, ett för varje dag i veckan. Vid frukost sväljer jag de nio plus ytterligare 3, in alles 12 morgontabletter och kapslar. De där tre extra pillren får inte plats i dosetten utan har en alldeles egen förvaringsplats. Stackarna måste känna sig lite utstötta där de ligger i en låda med alla möjliga andra och färdiganvända preparat, huvudsakligen olika antibiotika. Fast de där tre medicinerna kan skryta lite genom att de fortfarande brukas och inte behöver återvända till apoteket för destruktion…

I dosetten rymmer nästa rad kvällsmedicinerna. De är betydligt färre, 3 eller 4 tabletter. Fast då har jag redan knaprat 5 piller i samband med lunchen. Till kvällen ska jag ta ytterliga 3 andra piller. Ett betydande dagsintag, totalt 23-24 stycken. Inte mycket att skryta med bortsett från prestationen att var dag svälja ibland ganska stora piller och kapslar som Sevelamer och Sandimmun neoral, håhåjaja…

Tänker jag efter ska jag dricka ”sand” några gångar i veckan för att hålla mitt kaliumvärde under kontroll. Sand är det inte, men Resonium som smakar pyton och är ett pulver som blandas ut med vatten samt sväljes med svallvågor på halsen och kväljningar. Medlet känns som minimala sandkorn. Blä!

Mina sjuttisjuåriga fingrar är trots annan avmagring fortfarande prinskorvsliknande. De är ständiga ovänner med förpackningar som är så gott som inbrytningssäkra. Bara för att få av locken på några burkar behöver jag nyttja en gammal nötknäppare ( alternativt -knäckare). Somliga piller, som Benferol (innehåller kolekakalciferol, dvs. vitamin D3) går inte att klämma ut ur sin karta. Istället får jag bryta mig in på baksidan och pilla ur varje tablett med en minimal tesked.

Denna omständiga förpackningsprocedur tar ungefär en halvtimme var fjortonde dag. Kunde jag skulle jag skjuta upp det hela länge, länge. Men självbevarelsedriften får mig att suckande ta itu med framtagandet, sorterandet och undanställandet. Irriterad och svettig försöker jag sedan lugna ned mig. Högt blodtryck är nämligen inte så kul det heller…

Ja, här gäller tränga sig fram...

Ingen hinner först om man undviker folk
här gäller knuffas framfusigt.
Hänsyn måste vika, för här kommer vi
ingen får stå som ett hinder.
Om det än är trångt
med mänskor överallt,
vill du komma fram
så kör ditt eget race.
Ingen hinner först om man släpper fram folk
Ty då förloras sekunder!

Inspirationen kom från Psalm 265 med motivet att här gäller tränga sig fram. Dessutom upprördes jag över folks beteende vid besök på Biltema, parkeringsplatser och trottoarer. En mamma som bar på ett litet barn och höll en 4-5-åring i handen höll på att bli omkullknuffad av en familj med tonårsbarn. De vek inte undan utan mamman fick hastigt hoppa åt sidan. Att det finns väjningsplikt när det kommer människor som har svårt att flytta sig snabbt tycks inte längre vara aktuellt. Här kommer jag, här kommer vi, håll er undan.

Själv går jag med käpp och har behövt komma på ett knep för att inte bli undanknuffad med risk för att smälla rakt ner i golvet. Jag tvärstannar med käppen en bit framför mig. Där står jag. Märkligt nog blir jag genast upptäckt av dom där som nyss inte alls varseblev min närvaro. Märkligt.

På flera parkeringsplatser gicks det tanklöst bakom backande bilar eller framför fordon som svängde in på en parkeringsruta. Det var inga enstaka händelser, vi är fotgängare och vi går som vi vill. Vi såg förstås också bilar där förarna nog tänkte: min bil är stor så alla gör bäst i att hålla sig undan. Vårdslösa omkörningar och ringa hänsyn. I längden fungerar det förstås inte. Personer kommer att bli påkörda.

De motoriserade sparkcyklarna är ett problem som nu när vädret blir varmare manifesterar sig i snart sagt varje gathörn. De stirrar rakt fram och tror sig ha förkörsrätt även när de brassar diagonalt över en gatukorsning. De kör också bakom backande bilar och framför parkerande fordon. Somliga sparkcyklar tycks gilla slalom eftersom det är så de tar sig fram bland cyklar och fotgängare. Hua!

Det blir nog till att skaffa en sådan där siren som används på fotbollsmatcher. Närhelst det knuffas och körs vårdslöst kan en liten signal lätta på trycket? Kanske kan ljudet höras till polisstationen så att oljudet måste undersökas. Tills vidare lever jag på hoppet att utvecklingen kan vändas och hyfs och vett återvänder i våra butiker, på gator och torg!

Engelsk svenska

 ”Jag vill vara rakt bak”! Tänk vilka meningar som flyga ur munnen på en. Detta yttrade jag 1967 när jag just kommit tillbaka till Visby flygplats efter ett år i Illinois, USA. ”I’ll be right back!” Hette det ju på engelska när man måste göra något snabbt för att sedan komma tillbaka till det man höll på med. Just där och de blev jag stirrad på. Fast det gick fort att återerövra det svenska språket.

Idag smyger engelskan allt djupare in i vårt eget språk. Nu för tiden vill man ”göra skillnad”, vilket man inte gjorde förr. Då gjorde man intryck, avtryck och påverkade. Och man skilde mellan ting och personer. Skillnad var någonting som separerade saker och ting. ”Make a difference” är förstås ursprunget. 

Överallt smyger sig de engelska uttrycken sig in. Jag hör mig själv säga:"fine!" Ofta med viss ironisk knorr. Jag ger mig, du har rätt:"fine!" Nyss sas det i imn närhet: "So far..." Ibland med fortsättningen underförstådd eller uttalad: "...so good."

Asap är en akronym som smugit sig in från amerikansk engelska där sådana förkortningar är vanliga. Så snart som möjligt med betoning på att det verkligen ska gå undan är innebörden.

I antikrundan sa en expert:"meant to be" och avsåg att det nästan var förutbestämt att det blev som det blev. I SvD har jag de senaste dagarna funnit uttrycken "Kiss and tell" och "printmedia". Vart man sig i Sverige vänder dyker orden upp: "sale", "love", "f#ck", "take care", "see you later alligator...","morning" och många fler ord och uttryck. Nice, eller hur? Eller no way?!

I teologin myntade Paul Tillich uttrycket: "ultimate concern", dvs. det som ytterst och djupast angår oss, och den formuleringen citeras alltid just på engelska. Själv är jag förtjust i uttrycker: "so what?" så det slinker lätt in i mitt språk. Men just nu framstår: "enough" och "the end" som särskilt passande! 

THE END

Pastorat med underskott

I Kyrkans tidning torsdagen den 7 maj, nr 19,  står att Örebro pastorat räknar med flera års underskott i 10-miljonersklassen. Underfinansierade budgetar är ett otyg. I artikeln berättar Timmy Leijen om varför verksamheten är så dyr och säger bland annat att det dels är den friska personalen och de ökade konfirmandgrupperna. Reportern kan knappast ah fördjupat sig i bokslut och budget eftersom inga underbyggda frågor fick utrymme. Att det ska bli sparbeting är inget ovanligt. Det har Örebro pastorat haft många genom åren, som när barnverksamheten och "Pappis" fick flytta från Olaus Petri församling till Almby...

Pastoraten är ibland något av en Robin Hood insats där de rika församlingarna underhåller de fattiga och icke självbärande. En omfördelning ska ske och den sker. Hur länge beror nog på hur pastoratens ekonomier utvecklas...

Det är inte svårt att dra slutsatsen att fler pastorat hanterar sin ekonomi på likartat sätt. Tidningen borde ha signalerat en uppföljning om hur det står till utöver landet. Även Svenska kyrkan lär behöva bli mer beroende av frivilliga insatser för sin verksamhet i framtiden. Den omställningen har dröjt länge och är inte någon påfallande aktiv process.

Sällskapslivet har sina sidor...

Att umgås med vänner och bekanta är inte alltid så lätt. Somliga säger och kommenterar sådant som andra kan finna inte bara onödigt, utan opassande och långt över det acceptablas gräns. Det är som om det fanns olika oskrivna regler för vad som hör hemma i umgänget. En vän som blir bjuden på chilenskt vin kan få för sig att läxa upp värdarna för att de bjuder på vin som färdats över Atlanten. Närodlat ska det vara, eller åtminstone europeiskt.

Under minglet kom en person fram som nyligen publicerat en artikel i en dagstidning. Av en av de närvarande fick skribenten lovord av det glorifierande slaget. Bara personen gått vidare visade det sig att inte ett ord var sant. Han tror att han är något mer än vi andra och med en sådan usel argumentation var det konstigt att han alls fick sin artikel på pränt, yttrade samma person. Då är det på sin plats att fråga hur man både kan glorifiera och avsky beroende på om personen är närvarande! Fjäsk och diss i samma mun.

Även om här listas diverse komplikationer och problem är sällskapslivet och att umgås kring en måltid något ofattbart fint och värdefullt. Gemenskap och vänskap som ger livet guldkant. Oftast hanteras eventuella problem världsvant och finkänsligt så inget blir konstigt och stämningen håller oss samman. Ämnen växlar, högt och lågt, skoj och allvar, viktiga frågor, allt ryms!

Svårt blir det när man är ett sällskap som umgås och några är mest intresserade av en eller två andra och ignorerar de övriga. De blir osynliggjorda och negligerade. Eller när någon tar det mesta avtalutrymmet. Kanske för att berätta om sig själv och egna upplevelser, men utan intresse för vad andra har at dela med sig av.

Lite krångligt blir det också med personer som inte klarar av att befinna sig i samtalet utan konsekvent tar upp en helt annan tråd, varje gång. Som om personen inte kunnat eller velat lyssna på de andra. Som om jag skulle bryta samtalet och säga, Ni vet De Badande Wännernas Botaniska trädgård i Visby, jag ha hittat en gammalt och unikt vykort från Botan (som trädgården kallas i folkmun). Vet nu hur jag fick tag på kortet? Jo, förstår ni... Inte alldeles lyckat, eller hur?!

Misogyna kommentarer och rasistiska stereotyper och generaliseringar kan också höras ibland. Även i kyrkliga sammanhang. Ibland obetänkt men inte sällan medvetet och övervägt. Då måste någon, jag och du, sätta en gräns för vad som kan sägas och förklara varför det är olämpligt. Det där vill vi inte höra! Yttrandefriheten ska inte utövas överallt och när som helst. Särskilt inte för att nedvärdera och förtala människor.

På slottet Stjärnholm där Louis De Geer växte upp fanns det ett skrikrum dit barnen hänvisades efter uppträden för att göra sig av med okvädningsorden och ilskan. Rum för totalt olämpliga påståenden skulle få oss att slippa sådana dumheter...

Ibland yttras det sådant vi behöver höra, men inte vill. Eller människor klär och för sig på ett för oss ovant och oprövat sätt. Det påminner mig om ung och nära släkting som skulle komma på besök. Han skickade en bild på sig själv och kommenterade att han ville förbereda oss på hur han såg ut nu, eftersom det var flera månader sedan vi träffats.

Bilden föreställde en ung man med piercingar i öra, näsa och läpp. Därtill en blaffig tatuering långt upp på halsen. Vi ryste till när vi så bilden, den fungerade som näring för våra fördomar. Bra att ibland bli påmind om att man har sådana! Skulle vi kunna gå ut på staden och på restaurange med honom när han nu hade bytt utseende så?

Nåväl, den unge mannen infann sig. Vi tittade storögda på honom. Så lång han hunnit bli. Och så fri han var från tatuering och piercingar. Ville bara skoha lite med er, blev hans kommentar. Han var och är en insiktsfull och härlig ung människa. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Förresten så är det hans ensak hur han väljer att se ut. Oavsett hur han ser ut är vi stolta över honom och går gärna ut och äter, bara vi får umgås!

Idag något de flesta helst inte talar om…

 Idag ligger jag på enkelrum. Blev transplanterad i tisdags. Inte med en ny njure, utan med magbakterier! Har haft svåra diarréer i februari, mars och april. Bästa sättet att slå ut de besvärliga bakterierna är att få friska, nya, magbakterier, https://www.google.se/search?q=fekal+transplantation%2C+wikipedia&ie=UTF-8&oe=UTF-8&hl=sv-se&client=safari . De nya bakterierna ska bekämpa och besegra de elakartade (Clostridium difficile)! Nu är det andra gången gillt. Första gången höll det bara i 3-4 dagar. Peppar, peppar, ta i trä, som de lite vidskepliga personerna säger. Nu ska det väl ändå lyckas.

Det är inte roligt att läsa om sådant här, än mindre beskriva och tala om det. Men ändå är det just detta jag lidit av i ett kvartal. Ibland får svaret på frågan om hur det står till bli det undflyende: hyfsat, bortsett från lite bekymmer med magen. Tänk så lätt det är att fega ut och släta över ett veritabelt elände. Alla vill förstås inte veta…

Tarmar och avföring är inga populära samtalsämnen, har jag insett. Så det har blivit nödvändigt att utveckla sensibilitet för vad som går att prata om. Infektionsläkarna påpekade att särskilt dialyspatienter var drabbade av det jag haft. Trots det har ingen påpekat det förr. Men med immunnedsättande mediciner och sämre allmäntillstånd än de flesta så kan det tydligen bli så. Särskilt om man haft många kurer med antibiotika som inte klarar att göra skillnad på onda och goda bakterier.

Så, nu har jag berört det ofta onämnbara. Skönt för mig, förmodligen sämre för dig. Det blir till att lyfta blicken t. ex. mot politiken och invandrings- och migrationspolitiken. Där händer det mycket som inte kan kallas gott! Och med fuskare från SD som anmälde sig i kvittningssystemet, men ändå infann sig och röstade. Fusk, brukar liknande beteende kallas. Att inte stå vid sitt ord, skulle det också kunna benämnas. Allt för att beröva folk sina permanenta uppehållstillstånd. Skit, anser jag, om uttrycket tillåts…

TV-serier på Netflix

Min skärmtid överskrider alla rekommendationer. Mest på paddan och därefter kommer telefonen, långt därefter. Ännu har inte så många kommenterat äldres bundenhet till sina skärmar, men även där absorberar skärmen tid som kan användas till annat, och kraft som inte får komma till utlopp. Ett par timmar om dagen borde vara ett rimligt riktmärke för skärmexponering. Det kanske kommer, så småningom. För äldre går det ju sällan särskilt fort.

Åtminstone 12 timmar i veckan ligger jag uppkopplad till en dialysapparat. Då passar det ganska bra att även koppla upp sig mot nätet för att streama nyheter, serier och filmer. En serie som nyligen fångat min uppmärksamhet bygger på böcker av Tony Hillerman. Serien heter Dark Winds och handlar om Navajopolisen Joe Leaphorn. En spännande serie som utspelar sig i Navajo-reservatet. Ursprungsfolkets spiritualitet gör sig påmind och spelar en viktig roll. Delar av serien handlar tydligt om majoritetssamhällets kapitalism med skrupulösa företag som utnyttjar och fördärvar.

Efter att den första vurmen att se sydkoreanska serier (Rookie historian, Mr. Sunshine, Extraordinary Attorney Woo, The Kings affection, Daily dose of sunshine, Once upon a small town, Under the Queens umbrella, Juvenile justice, Captivating the king, osv.) gick över (den höll i sig mycket länge) har jag äntligen fastnat för en ny serie. Thyphoon Family heter den och handlar om en ung man som måste axla ett stort ansvar och ta över ett nedläggningshotat företag. Vändningarna är överraskande och ibland helt oväntade. Som en Deus ex machina dyker t. ex. en lastbilsförare upp och lyckas vända det fullständigt hopplösa läget. Sevärt!

Ett tredje serietips är en indisk polisserie som stundtals känns mörk och främmande, men likafullt är spännande och intressant. Kohrra heter den och det känns som tittaren får en realistisk inblick i indiskt polisiärt liv. Intressant att se serier från kulturer ganska långt bort. Så, ge serien en chans!

Samkönad vigsel med många dimensioner

Varför det politiska etablissemanget anser att alla präster ska viga sam- eller enkönade par är en gåta. Och varför så många grupper i kyrkomötet anser detsamma och vill kräva det för prästvigningen är en märklig ekvation. Principen är att alla ska ha samma åsikt vad gäller vigsel så att inget samkönat par ska behöva bli "kärlekslöst" bemötta. Målet har blivit att över 3000 präster ska stå beredda för sådana vigslar trots att många av dem aldrig kommer att möta uppgiften under sitt prästliv.

I normalfall är det inte den enskilde prästen som bokar in "sina" vigslar, utan vigseln bokas via pastoratet och arbetsfördelningen åligger kyrkoherde/församlingsherde. I praktiken har detta fungerat väl och knappast stört eller kränkt någon. Så frågan är inte praktisk. Inte heller särskilt teologisk eftersom den inte handlar om äktenskapsskillnad eller t.ex. vigseln sakramentala drag. Främst handlar det om ideologi och om att besluta fram en ”rätt” åsikt och övertygelse. 

Min långa erfarenhet är att ingen präst önskar att någon ska bli kränkt eller illa bemött och det verkar som det har varit så hittills! Men nu ska det bli skamligt och diskriminerande om inte alla omedelbart står beredda att viga.

Om ett vigselpar önskar en bestämd präst inom prästens arbetstid och tjänstgöringsområde är det lika fullt upp till en herde eller en arbetsledare att se till att det fungerar. Blir det en vigsel där ett par vigs någon helt annan stans men vill ha en präst hemifrån blir det aningen annorlunda med hur det beslutas och ordnas.

Fortfarande kan präster säga nej till vigslar av olika skäl. Om kyrkans vigselordning inte accepteras, man vill t.ex. inte sjunga psalmer eller ha bibelläsning. Om någon som vigts kyrkligt flera gånger på nytt vill vigas i kyrkan kan präster också avstå från att viga. Om sådana invändningar har inte några synpunkter ventilerats. Eftersom det redan finns undantag råder inget regelrätt vigseltvång i Svenska kyrkan.

Dessutom kan präster med rätta kunna hävda att myndighetsutövningen vid vigsel borde vara en statlig/kommunal angelägenhet och inte ett kyrkligt uppdrag. När den frågan diskuterades för ett antal år sedan hävdades att kyrkan vid en sådan ordning skulle förlora en viktig kontaktyta med folket och därför borde kyrkan fortsätta sin myndighetsutövning.

Så frågan om samkönad vigsel har många dimensioner. Att se till att frågan blir ett villkor för prästvigning är att se till att många står beredda för en uppgift de aldrig kommer att möta...

Guds fria natur...

En förmiddag fick vi lust att hitta på någonting. Vad göra? Besöka loppisar? Handla varor som vi letat efter länge och nu tror oss veta var de står att finna? Stanna hemma och läsa? Eller göra ett besök i naturen, den som vi i barndomen lärde oss kalla: Guds fria, eller friska, natur. Vilket med åren på sina ställen har blivit betydligt mindre sant!

Vi hade sett på nätet att vänner besökt Söröns naturreservat och deras bilder med hav av vitsippor lockade oss. Dagen innan hade en sköterska på dialysen försökt tipsa om samma område men kunde inte beskriva riktigt var det låg eller vad det hette. Men det var samma ställe som gällde. Sagt och gjort vi letade oss utåt Norrbyås och fann en avtagsväg som snart blev smal och den skakade bilen som for den på en gammal tvättbräda. 

Väl framme insåg vi att många andra kommit på samma goda idé som vi. Enstaka parkeringsplatser fanns kvar. Vi hade utflyktskorgen med fylld med thé och smörgåsar, apelsinklyftor och gurka. Mums. Rollatorn lastades ur och vi gick i sakta mak in på området med dess prunkande överflöd. För min del räckte ett par hundra meters vandring gott.

I Sverige finns över 5000 naturreservat som bara väntar på att vi ska besöka dem för att se och lära om flora, fauna och annat levande i naturen. Många av oss besöker sällan nationalparker och naturreservat, vilket är att beklaga.

Fast alldeles utan problem är det inte. Flera som fått sina ägor omvandlade till naturreservat har haft det mycket krångligt. En bekant fick sin skog i närheten av en fågelsjö klassad som skyddat eller reservat vilket hindrade honom att fortsätta sköta sin skog med maskiner och nödvändiga hjälpmedel och inte heller kunde han avverka sin egendom...

En liten rättelse är på sin plats. I förra veckan for vi till Garphyttans nationalpark för att se hur långt våren kommit. Där var besökarantalet mindre, trots att det är ett betydligt större område i kanten av Kilsbergen. När sommaren börjar komma är det betydligt fler som traktar efter att besöka området, medförande picknickkorgar och all möjlig skaffning.

Vill man göra sin ganska ordinära utflykt mera spännande och intressant förslår jag att man använder ordet exkursion, ett slags naturvetenskaplig utflykt i lärande syfte, om sin utflykt!

Svemester eller hemester kan ganska enkelt förvandlas till exkursioner i nationalparker, naturreservat och andra delar av Guds fria natur! Ganska enkelt att genomföra... 

Paus eller påfyllning?

Läser i tidningar om behovet av att ta paus från stressen och kraven som ofta leder till låsningar och ångest. Detta nu när det sägs att utmattningssyndrom inte längre ska vara en diagnos. Lugnet och vilan kan naturligtvis leda långt när de kroppsliga symptomen blir många. Fast någon särskilt effektiv problemlösning lär inte detta att dra sig tillbaka för återhämtning vara. Särskilt som det ofta är arbetslivet personer retirerar från, som om jobbet är alla svårigheters upphov. Från arbetet kan man bli sjukskriven, vilket är betydligt svårare från sin egen historia och sitt övriga liv.

En kombination med andlig, känslomässig och intellektuell påfyllning och regelmässig meditation och bön (!) som en paus från stressen vore nog att föredra. Om man orkar förstås. Ibland är krafterna så försvunna att allt utanför den egna bubblan blir ytterligare stress och pina.

Men nog kunde ett stycke Schubert, Haydn eller Bach kunna verka läkande om så bara på platta eller via Spotify. Det är inte nödvändigt att klara av att skaffa biljetter till konserthus och trängas med folk för att få njuta av den musik som får annat att för en stund te sig overkligt eller åtminstone trivialt.

När jag själv har prövat under pressande perioder har musiken hjälpt till att förlösa några av de låsta knutar som kan uppstå. Så har även mässan, den kristna djupmeditationen och bönen verkat förlösande. Något som verkar svårt att förstå till den dag då man själv får vara med om det, nåden att bördorna lyfts av och att det övertunga jaget blir buret...

Jag älskar att läsa

 Tänk vad en god hälsa betyder. Kraft och ork att ta itu med sådant som behöver göras och ordnas. Skjuta upp-genen kan hållas under kontroll. Prokrastineringsförmågan blir själv satt på sparlåga. Också där behövs det energi för att orka skjuta upp.

Mina medmänniskor gör en snabb okulärbesiktning och konstaterar: ”oj, så frisk du ser ut! Ja, som hälsan själv…” vad kontrar jag med då? Att skenet bedrar? Eller med att det är det som finns i, inuti eller på insidan människan som räknas? Ibland får jag lust att brista ut i klagovisor, men vad nyttar det till? Jag får nöja mig med att jag står upp, och att jag kan stå en stund till bara jag får något stadigt att hålla i. Men, alla som säger något vill väl, har jag förstått. Därför nickar jag mest och ler…

Orken har gått och lagt sig i något hörn. Jag irrar runt och försöker hitta den. I yngre dar när det fanns nästan outslitlig energi läste jag kopiöst med böcker. Massor av facklitteratur men även mängder av skönlitteratur avnjöts. Då både var jag och kände mig bildad. Fortfarande köper jag, och får även en hel del, böcker. Tidningar och tidskrifter strömmar in. Men läsningen går trögt. Därför har även bildningen flagat och avtagit.

Då tröstar jag mig med att bildning det har jag. Inom räckhåll! Enklare kan det inte bli, det gäller bara att sträcka ut en arm för att lyfta intressant läsning framför ögonen. Bildningen tycks mig närmare än för dom som tycker att böckerna gör sig bäst i bokhandlar och antikvariat. Eller på bibliotek.

Men vet detta: jag älskar fortfarande att läsa. Bara jag lyckades hitta den försmädliga orken som länge lekt kurragömma med mig.

Han, galningen, den ljugande typen

Vid frukosten råder det nästan klosterystnad. Ingen av oss här är särskilt pratsam strax efter uppstigningen. Det kan krasa av att någon tuggar knäckebröd, men konversationen ligger nere. Man kan nog säga att vi om morgnarna är kontemplativt lagda. Bättre det än sällan annars…

Dock finns det undantag. Dessa har under senaste året varit mer frekventa än förut. Någon säger: "Vet du vad han har sagt? Han ska bomba en hel civilisation till stenåldern!" Eller också säger en av oss. ”Vet du vad galningen har påstått nu? Att hela Nato är svikare för att de inte rusat fram för att hjälpa till. Varför skulle de stötta hans olagliga och krigsbrottstäta självstartade krig? Först informerar man väl och sedan diskuterar man och därefter får man möjligen uppbackning?!”

För några dar sedan lät det så här: ”Vet du vad den där ljugande typen tänker göra nu? Han ska stjäla mellanårsvalet genom att tvinga fram att alla ska ha identitetshandlingar som pass för att få rösta och att poströstning ska förbjudas. Det är enda sättet för reblikanerna att möjligen vinna valet. Miljoner berövas då sin rösträtt! Ingen skam, ingen moral!”

Han, galningern och den ljugande typen kan alla lista ut vem det är. Att inte hans rövslickande lydparti kan göra det är en gåta! Aldrig någonsin har en amerikansk president tagit vår uppmärksamhet och vår tid som den nuvarande. Och vi har låtit det hända. Men så är också risken för ett slags statskupp överhängande med en oförutsägbar påverkan på hela västvärlden, Ryssland och Kina till glädje...

När jag tolkade Desmond Tutu och fick hålla hand med Palme

Några korta tillbakablickar på vad jag som präst några år under 1980-talet fick arbeta med:

1982 ringde Olof Sundby, ärkebiskopen, och erbjöd mig utan några krusiduller att bli generalsekreterare för Svenska Ekumeniska Nämnden i Stockholm. Min biskop Åke Kastlund hade framhållit att jag kunde vara lämplig. Snabbt marscherat från att bara ha haft några års församlingstjänst och en stiftsadjunktur i Strängnäs. Men precis den typ av uppgift jag ville ge mig i kast med.  

Nämnden var en samarbetsorganisation för kyrkor och samfund i Sverige, med kontakter främst till Kyrkornas Världsråd. När jag väl började satte det fart direkt. Ekumeniska nämnden och Svenska kyrkan och Sverige som land bjöd in till en internationell konferens i Uppsala april 1983, Life and Peace. En av talarna var Olof Palme. Kapprustning och det kalla kriget höll ännu på. Kärnvapen var ett stort och allvarligt hot. I slutdokumentet står att framtiden ”hangs in the balance”, den står och väger. Efter konferensen fick bland andra ekumeniska nämnden i uppdrag att organisera en grupp eller styrelse för att kunna bilda ett fredsforskningsinstitut med namnet Life and Peace.

Under sommaren 1983 fick jag på nämndens uppdrag delta i Kyrkornas Världsråds Assembly i Vancouver, Canada. Kärnvapenhotet var fortfarande aktuellt och följderna av provsprängningar diskuterades intensivt. Även ursprungsbefolkningarnas levnadsvilkor och rättigheter fanns på agendan. Ärkebiskop Sundby ledde den svenska delegationen. Under mötet fanns Per-Arne Axelsson och Livsåskådningsredaktionen från Örebro på plats och jag fick bland andra intervjua Dorothee Sölle, en världsledande mystiker och teolog feminist och oppositionell, på deras uppdrag.

Ett kristet riksmöte med flera tusen deltagare arrangerades i Jönköping i augusti 1983 (J83). Där blev det ett marsch genom Jönköping. Och vi uppmanades att hålla varandra i händerna. Efter 15 sekunder väste Palme: "du, det här struntar vi i". Men han var mycket språksam och gillade särskilt när vi gick inne i staden bland bostadshusen. Där hängde klasar av människor ur fönstren som ropade hans namn. 

Ekumeniska nämnden och regeringen såg till att det blev samtal mellan kyrkoledarna och Palmes regering. Det blev intressant. Vi bjöds till Harpsund där vi hade långa samtal, bjöds på fin mat, sov över och for hem. En svarsinbjudan fick jag ordna så att Palme och hans närmaste rådgivare kom till stiftsgården Stjärnholm. Olof Palme bad mig visa honom slottet. Särskilt intresserad var han av biskop Gustaf Aulén. På slottet hade faktiskt under 1800-talet Sveriges Justitiestatsminister, senare Sveriges förste statsminister, Louis De Geer, bott!

Under många månader hade det kampanjats för att Desmond Tutu, ärkebiskop i Episkopala kyrkan i Johannesburg. Sydafrika, skulle kunna få Nobels fredspris. Han tilldelades fredspriset i Oslo och seden var att fredspristagare inbjöds komma till Stockholm och erbjudas att tala/predika i Storkyrkan där Ludvig Jönsson då var pastor primarius. Jag blev utsedd att tolka Tutus TV-sända predikan.

Hela dagen åkte vi tillsammans runt för att träffa alla möjliga kyrkliga och samhälleliga företrädare, bland andra utrikesministern. Flera gånger bad jag att få en aning om hans predikan. Berätta något om vad du ska säga", bad jag. "Det ordnar sig", sa han. När vi till sist på kvällen steg upp i predikstolen visste jag ingenting om vad han tänkte säga. Det lär ha gott så bra att ett annat Tv-program använde tillfället som ett exempel på hur tolkar bör tala och uppträda. När det var 30 sekunder kvar av sändningstiden sa Desmond Tutu sitt AMEN! Det blev jubel ute i sändningsbussen!

Tilltron till staten och välfärden rämnar…

Hemförlovad från sjukhuset. Antibiotikan gjorde susen. Tiden på sjukhuset fick mig att fundera över min egen och mångas upprördhet över hanteringen av flyktingar och invandrare som etablerat sig i Sverige och det på ett bra sätt. Särskilt deras barn har löpt stora risker att utvisas när de blivit 18 eller äldre. En anledning till de starka reaktionerna som sällan benämnts är hur staten och myndigheterna genom sitt agerande skadar tilltron till att människor i vårt samhälle behandlas bra och rättvist.

Exempel efter exempel visar på motsatsen. Detta har fått fortgå trots att mängder av remissinstanser pekat på just dessa risker med de nya lagarna inom området. När uppmärksamheten inte gått att ignorera längre har bortförklaringarna kommit. Till sist skulle det bli en ventil för 18-åringarna om ändå sent och uppenbarligen för smal. Det har blivit en tydlig misstro mot regering och myndigheter att de vill rätta till lagars negativa konsekvenser med livsavgörande inverkan på människors liv och framtid.

Min tilltro till välfärden, de politiska makthavarna och staten har skadats. En tilltro och en förlitan på att i vårt land kan en utsatt finna en ny och trygg tillvaro har allvarligt påverkats och försvagats. Vårt samhälle är beroende av att vi som bor här kan lita på lagar och myndigheter. Om denna grundläggande övertygelse och tilltro rämnar vad har vi då kvar av det kitt och den ömsesidighet som hela samhället vilar på? 

Misstron mot regering, ministrar och myndigheter riskerar att fortsätta sprida sig och växa. Det om något är samhällsfarligt! Om vi inte kan lita på att människor och familjer behandlas värdigt och rimligt har utförsbacken redan blivit för brant!

Man får ta sig om magen och rusa

Sedan i onsdag ligger jag på nytt på sjukhus. Som om det inte fanns roligare saker att hålla på med. Snart tar mina åkommor över mig, min identitet. Som när min fru nyligen fick kommentaren i ett stort sällskap där hon inte kände riktigt alla: ja, men det är ju du som har en sjuk gubbe. Just så. Jag är en sjuk äldre man som hamnar på sjukhus för sådant som immunförsvaren normalt klarar av, men så blir jag rejält utslagen…

Boven denna gång fanns med vid förra inläggningen i slutet av februari, en riktigt elak bakterie: Clostridium difficile. Den klarar sig bl.a. med hjälp av sporer när antibiotika lyckats göra kål även på de goda små medhjälparna i den normala bakteriefloran i en mage! Det kan bädda för återfall. Man får ta sig åt magen och rusa. Efter en lång så gott som sömnlös natt mestadels på toaletten blev det akuten och inläggning. Natt två, nu på avdelning, blev värre. Natt tre fördes statistik: 15 toalettbesök, med lika många förbrukade blöjor, under 10 timmar och en del magsmärtor som därtill urlakade och punkterade all kraft och energi. 

Ledsen att skriva så konkret eftersom bajs och diarréer inte tillhör de mest uppskattade och lyckade konversationsämnena. Särskilt för alla mer eller mindre äckelmagade. Men min spärr försvann nog redan förra diarrévändan på hospitalet. Hela personalen på min AVA-avdelning har både sett och pratar ledigt om sådant. Men oj, vad de fick springa för att fylla på blöjförrådet…

Nog tänker jag på hur det kunde ha varit om jag bott i USA med dålig eller obefintlig sjukförsäkring. Hua! Eller befunnit mig i närheten av krig, fattigdom och konflikter. Då kan mitt tillstånd ha blivit dödligt, som om det inte räckte med krig, förtryck och fattigdom…

Nu satsar jag på att bli frisk, så frisk jag någonsin kan. Och vet att även då är jag en multisjuk gubbe. Hur hamnade jag här?

Decennier som präst...

Återhämtning tar tid. Efter min sjukhusvistelse har det tagit en vecka med antibiotika och ännu fler dagar för att hitta tillbaka till kraft och uthållighet. Det är bara att konstatera, det tar tid. Vilket även betytt att avhålla sig från större samlingar som högmässor och annat trevligt...

Om några veckor ska jag försöka sammanfatta 50 år som präst vid en herrfrukost i Olaus Petri församlingshem här i Örebro. Åtskilliga episoder och möten kan förstås beröras, men att vara präst har varit något mer och något annat. Hela raden av föregångare som stått i samma ämbete, det som man blir varse när man böjer knä vid ett altare som har sin historia ner till 11-1300-talet. 

Enkelt uttryckt är det inte jag som varit särskilt speciell, sånt som man kan bli kritiserad för, att tro sig vara förmer än andra. Men uppgiften, kallelsen till att som präst tjäna Gud var annorlunda, det var högtidligt och stort att vara en s.k. ämbetsbärare. Alltid medveten om att det inte är mitt ämbete att förfoga över, utan Guds och kyrkans.

Flera tidiga påminnelser fick mig att förstå att det inte var jag som skulle stå i fokus i uppgiften som präst. Redan under den praktiska delen av undervisningen fick jag gå till en talpedagog för att slipa bort min egen gotländska, dess klang och dif- och triftonger. Det gällde att bli hörd och förstådd. Likaså när de liturgiska kläderna skulle på fanns det böner att be för varje nytt plagg man ikläddes. Då skulle mer av Gud återspeglas än min egen personlighet. Den fick naturligtvis också bli en prisma för det evangeliet, men kläderna signalerade och återspeglade Kristi rättfärdighet.

Samtidigt var det viktigt för mig att inte bli en blåkopia på de ganska prästerliga föregångarna som fick ett helt annat uttryck som kunde verka både förmätet och högdraget. När somliga präster jag stött på genom mina tidigare år talade fanns predikorösten med sin speciella klang redan där. Att somliga jämnåriga mycket snart lät som de varit präster i 30 år bekymrade mig en aning. Hur kunde det gynna kommunikation och samtal utanför kyrkorummet?

Ett astronomiskt virus slår till!

 I tisdags när vi hade gäster hemma började jag frysa. Alls inget ovanligt trots att vi bor i en varm lägenhet . Är numera ganska mager om benen, tillika med armar och hals, fast magen envisas med att vara avvikande. Det hela blev till hutter och rysningar, frossa alltså. När febern kom ringde vi 1177 och fick bra stöd. ”Åk till akuten!”

Där blev det åtta timmar av prov, små samtal med läkare och sjuksköterskor som gjorde det hela uthärdligt. Man stack emellan med en röntgen av magen. När klockan drog sig mot sex på morgonen kom beskedet, ”det blir inläggning”. Skönt att bli omhändertagen eftersom det utöver huttrandet hade skavt inne i magen där mitt bukspottkörteldränage satt. 

Blev ånyo på avdelningen provtagen och klämd på. Som tur var har jag en permanent infart till blodomloppet så man slipper göra så många oanvändbara hål i mina stela och kalkade ådror. Nu värkte det en aning mera i magen. ”Hm, du har förmodligen en tarmficka som är inflammerad”. Under dagen blev det dialys, så jag rullades på säng genom halva sjukhuset. Fantastiska transportörer som skjutsar patienter och går tiotusentals steg varje pass! Magen hade satt igång så det blev till att ha blöjor på dialysen.  Väl tillbaka på avdelningen, fyra timmar senare, blev jag illamående flera gånger och fick medicin mot just det. Det hjälpte. Antibiotika insattes.

Framåt natten satte perilstatiken igång totalt. Inga kladdiga detaljer här. Men som ovan, inte däruppe alltså, att bära blöja blev jag snart tillvand. En blöja i timmen, minst, gick åt. Tvätta torka,  på med ny blöja, ner i sängen och snart upp igen. Efter en ganska sovfri akutnatt försvann det mesta av sömnen även nästa. Man blir ödmjuk och tacksam att det finns bra personal som tar hand om oss när det krisar. Det ska torkas tvättas och bytas, inte så lätt när musklerna värker och orken tryter. Även när man sitter och suckar över eländet mitt i natten får jag hjälp. Släpper stoltheten och blir som ett barn som måste skötas…

Om morgonen prover med sedvanligt blodtryck, temperatur och syresättning. Gick väl så där. Febern hade marscherat upp över 39. Ronden kom och förklarade hur man såg på saken, hur det kunde ligga till. Det blev ny röntgen, nu med kontrast. Nåväl, jag ska bespara er många detaljer och episoder.

En trygg och förtroendeingivande läkare lugnar sin patient och konstaterar att övertrycket visserligen är 79, men du ser för frisk ut för intensiven, det får bli vätska så vi får upp trycket. Sammantaget, efter flera ronder, vet jag att det är en tarmficka, en infektion och en liten vätskeansamling vid pancreas och en inflammerad tjocktarm. Därtill först vad de trodde var en kräksjuka som ggjorde att jag snabbt blev isolerad. Prover visade att jag inte hade kräksjuka, hurra, men ett annat virus, oj då! Ett astronomiskt vackert magsjukevirus har hittat mig, ser ut som liten stjärna och har därför fått namnet astro. Googla gärna och beundra det flera miljoner år lilla livet…

En relativt godartad virussmittade, en åkomma med jobbiga diarréer, muskelvärk och förstås, synnerligen smittsam. Normalt övergående på 2-4 dagar. För oss med dåligt immunförsvar kan det bli hjärninflammation. Efter några dagar har jag lyckligtvis inte fått någon huvudvärk! Men ett besvärande faktum var att det fick bli flytande kost för min del, kanske i en vecka. Inte någon dröm för en person med vätskerestriktioner.

Vilket äventyr, vilken utmattande resa. Hoppas den inte behöver upprepas. Men att det varit allvarligt vittnar snabbsänkan om som steg till 247. Idag lördag är den nästan halverad till 147.

Har tänkt att skaffa mig en t-shirt med texten: Antibiotika byggde denna kropp! Ett tillägg på baksidan kunde vara: Och sjukvården höll den vid liv!

Min lovsång till vårdens undersköterskor, syrror och läkare bara fortsätter. Min tacksamhet för deras möda  och ofta otacksamma slit mitt i vår välfärd är stor och får mig därför att pränta denna summariska text.

Just nu är jag sjuk, avskedstagen och rätt isolerad.  Får se hur länge innan kraft och ork, ja hälsan, återvänder. Lev väl!

Ett öppet och välkomnande samhälle?

 Det inte bara hettar till, utan brinner, i den migrationspolitiska debatten. Joel Halldorf är en av debattörerna som retat upp KD-politikerna. Ett samtal mellan Stockholms biskop och politikern (och prästen) Hans Eklind har ytterligare satt sprätt på diskussionen. I Expressen recenserades samtalet till Hans Eklinds fördel eftersom Biskopen inte hade svar på vad och hur man skulle ordna till migrationen.

En annan anledning till den hårdnande debatten är de många rapporterna om orimliga utvisningar av 18-åringar som tvingas ut och bort från sina familjer. Därtill hotades ett spädbarn av utvisning trots att föräldrarna kunde stanna i Sverige.

Även den som inte är insatt i alla detaljer har naturligtvis både rätt och viss skyldighet att reagera när rapprterna om dåliga konsekvenser av lagar och regler uppdagas. Som icke politiker behöver man naturligtvis inte kunna ge svar på frågor om vad som göras annorlunda vilket skulle kräva en expertis som mycket få besitter. Icke desto mindre är det rimligt att ifrågasätta det som tidningarmna ganska samfällt rapporterar som avarter och inhumana konsekvenser av en lagstiftning.

Därtill är det både rätt och naturligt att hävda att spårbyte bör förkomma och de som missbrukar systemet, dvs begår brott, istället bör lagföras! Idén från Tidöregeringens håll att slopa permanenta uppehållstillstånd skulle göra Sverige till ett synnerligen slutet och ogästvänligt land. Och rättsosäkert i den meningen att de med uppehållstillstånd tvingas leva i tvivel om sin framtid, det blir svårt och nästan orimligt att försöka planera sin framtid. De kan inte veta när viljorna vänder och ser till att upphäva uppehållstillståndet för att utvisa människor...

En skiljelinje i diskussionen har varit om det som gäller för en kristen människa också ska kunna gälla för ett samhälle, en stat? De kristna värderingarna bör knappast ta sig olika ut på mikro- eller makronivå. Även med viss restriktivitet kan ett land vara öppet och välkomnande, massinvandring behöver inte, bör inte, accepteras. De politiska integrationsförsöken har inte varit särskilt lyckosamma. Inte ens Sveriges välutvecklade civilsamhälle (kyrkor, idrottsföreningar, moskéer m.fl.) har förmått att avgörande bidra till en välfungerande integration. Följden har blivit utanförskapsområden där rotlösheten, fattigdomen och arbetslösheten är mycket större än på andra håll.

Men tanken på gästfrihet, rättvisa, mänskliga rättigheter och skydd för förföljda och förtryckta så löses inte det av enskilda människors kristna tro eller av de rikas välgörenhet. Det krävs natyuligtvis åtgärder på systemnivå. Men på de lagar och regler som stiftats eller är på väg att bli till har både enskilda och kyrkor rätt att ge sina synpunkter!

Märkligt är att uppleva hur USA (Vance och Rubio)som kritiserar Europa för att ha alltför öppna gränser har varit en av de större aktörerna för att se till att flyktingströmmarna satt fart från t.ex. från Afghanistan, Syrien, Irak och Iran, Palestina m.fl. ärtill är det amerikanska samhället byggt på mångfald och multietniska axlar..

Rysslands angreppskrig är en annan flyktingskapande idioti. Det som kan leda till mindre flyktingströmmar är  demokrati och fred, som något mer än frånvaron av väpnad konflikt och krig. Må det bli så snart...

Nedbäddad tack vare tusentals händer

Tänker på vad jag brukar har tankarna. Alla möjliga konstiga saker. Till exempel på hur julen kan motverka storsvenska tankar om våra egna unika traditioner. Julklapparna kan höra ihop med de vise männens gåvor eller med helgonet Nicolaus, biskopen av Myra som delade ut pengar till fattiga. De utländska rötterna och referenserna är många. Vi är beroende av många olika länders och kulturers bidrag för att se och förstå våra egna föreställningar och traditioner.

När det någon gång varit svårt att somna har tanken dykt upp att på lek spåra ursprunget som alla föremål i vårt hem har. Lakanen och överkastet har mycket bomull i sig. Ursprungligen har det t.ex. växt i Kina, Indien, Pakistan, USA och Brasilien. Där har människor odlat och skördat. Bomullen har förädlats och blivit textil. Det kan ibland ha färgats och mönstrats av andra människor. Det har hanterats och fraktats, ibland långa vägar. Slutligen har det sytts upp, förpackats och hamnat i butiker. Så småningom packade vi upp dessa varor och njuter nu vår sömn nerbäddade tack vare världsvida insatser, många människors händer och arbete.

Hela hemmet vittnar om hur beroende vi är av tusentals människors arbete och slit, varav många i länder långt borta. Det gör mig något mera ödmjuk. Och även tacksam. Globalismen som är så avskydd på andra sidan Atlanten, och ibland även i vårt land, är beroende av att handelsvägar hålls öppna och att människor samverkar över alla möjliga slags gränser. Sedan utesluter inte det vikten av att försöka påverka så att de varor vi köper är framställda under rimliga arbets- och levnadsvillkor.

Vi har en Kelimmatta under våra sängar. När jag frågar på Google hur en sådan matta kommer till får jag svaret: Att tillverka en äkta, handgjord kelimmatta är en hantverksprocess som ofta tar flera månader och bygger på uråldriga traditioner. Processen går från design och materialberedning till en komplex plattvävningsteknik, och resulterar i en vändbar matta utan lugg. 

Demokratiskada, något som brer ut sig

För mer än ett decennium sedan skrev jag om "snällhetsskadan", den som inträffar när man inte upprätthåller normer och regler utan gör undantag, ursäktar och förklarar bort när reglerna inte upprätthålls. Idag har vi exempel på en motsvarande skada som skulle kunna kallas demokratiskadan! Den som inträder när valda personer inte följer de regelverk som de är satta att upprätthålla samtidigt som de ska leda och styra ett land, ett samhälle.

På lokalnivå finns åtskilliga exempel på sådana avvikelser som blir till korruption och aktiviteter för att sko sig på sitt uppdrag. Uppdrag granskning och Kalla fakta har haft många inslag om liknande avsteg från det egentliga uppdraget.

Den stora demokratiskadan följer vi via media från andra sidan Atlanten. Där är avstegen från vad som har gällt monumentalt många. Och den skada som redan åsamkats det amerikanska samhället lär inte kunna avhjälpas och rättas till inom en överskådlig tid. 

Att det ens varit möjligt för Trump och hans familj att sko sig med hjälp av en egen kryptovaluta är ofattbart. I nästan vilken västerländsk demokrati som helst skulle det ha varit omöjligt. Även i USA är det omöjligt och fungerar bara därför att det republikanska partiet i senat och kongress inte orkar, dvs. vågar, göra något åt det. En ofattbar ryggradslöshet! 

Många demokratiskt valda bidrar fortfarande till denna demokratiskada. Och alla vet att skulle Obama eller Biden ens varit i närheten hade de åtalats (fått utstå impeachment) och blivit avsatta! Att republikanerna gång på gång ger Trump carte blanch är demokratiskt förödande. Hur kan upprätthålla samhällsmoral och fungerande samveten om de högst uppsatta och valda kör med dubbel bokföring?

Nedmonteringen av viktiga samhällsfunktioner fortgår. Det verkar som om juristerna inte förmår hålla emot därför att de styrande inte bryr sig särskilt mycket om de fälls i domstol. Man har ju inte ens lyckats repare allt det skadliga som Eklon Musk och hans gäng hann tillfoga de statliga institutionerna. 

När demokratin tas över och utnyttjas för andra ändamål än den är till för, att göra det bästa för alla medborgare avsett åsikter, hudfärg, religion osv och istället berövar många möjligheten till sjukvård till rimliga kostnader, inte åtgärdar inflation och stigande kostnader och bostäder till rimliga kostnadert utan satsar på de rikaste av de rikaste, då urholkas och undermineras den sammanhållning och de normer som håller ihop ett samhälle!

För den som vill läsa en rejäl översikt på svenska över Trumps skadeverkningar bör läsa Utrikespolitiska institutets artikel om demokrati och rättigheter i USA.

Det är lätt att glömma hur förändringen av invandrings- och asylpolitiken förändrats från att vara ganska generös till att sikta på att bli hårdast (dvs. sämst) i EU. Splittrade familjer tycks inte störa de som tillämpar lagarna. Barnkonventionen tonas ner vilket leder till att även barn och unga tillåts att bli drabbade. Väl fungerande och integrerade familjer skickas iväg, ibland till länder där de vara sig har släkt eller vänner, eller med stor sannolikhet kommer att råka riktigt illa ut. Det har blivit motsatsen till att öppna era hjärtan. Slut förmågan till medkänsla och barmhärtighet (det som hjärtat står för) och stäng gränserna för dem som behöver få komma när de är i stort behov av en fristad och skydd!

Förhållandena börjar bli till ett tryck på manga andra utrikes födda som har kunnat känna att Sverige varit välko0mnande och värderat att de nya svenskarna kan vara av stor betydelse för vårt gemensamma samhälle. När Sverige var betydligt mera välkomnande v ar det många som gömde flyktingar för atrt ge dem en chans att på börja ett gott liv här. Att det inte alltid var så lyckat har vi nu erfarenheter av. 

Något måste ju göras för att förhindra att Sverige blir ett slutet samhälle som är till först och främst för de människor och familjer vars släkter levt här flera generationer. Den oginhet mot de behövande, mot främlingen, kan bli till ett slags demokratiskada. När det nu tycks sprida sig att invandrare och flyktingar ärt en kostnad och ett allvarligt problem så blir vårt land alltmer uppdelat och splittrat. Så kan vi väl inte heller ha det?

Patient - för vilken gång i ordningen?

Upp i arla morgonstund för att inställa sig på dagkirurgin. Så var det i måndags. Dusch morgon och kväll med bakteriedödande ämne. Fasta från midnatt. Nu ska kirurgerna ta itu med bukspottkörteln igen. Körteln och magen måste rensas upp efter tidigare försök att få stopp på läckaget. Vid inskrivningen råkar jag stå först i kön. När det är nästa persons tur råkar jag säga: Näste man till rakning! Varför man idag skulle säga något dylikt? Som tur var det en äldre herre som stod efter mig.

Man sätter infarter så det ska gå att befukta och söva mig. En narkosläkare vill sätta en så kallad artärnål i min arm. Nej, det går inte, envisas jag. Ådrorna är så förkalkade att nålarna böjer sig. Svaret blir att han ska göra endast ett försök.

Nog handlar det väl om yrkesstolthet? Att två tidigare narkosexperter misslyckats att sätta nålarna är oväsentlig information, tycks det. Kan själv! Det ska bara stickas en gång utlovas det. När jag vaknar på post-op vet jag att det har stuckits rejält i armen. Handleden är mörkblå och jag räknar till sju stickhål. Tre verkar vara mer ambitiösa för där har det blött ordentligt. De andra var kanske för att kolla att bedövningen satt. Jag suckar. Så gick det med löftet om ett enda försök att sätta nålen. Ska kanske tatuera in en stoppskylt på handleden...?

Men operationen har gått bra. Man har rensat bort gamla metallkulor, coils, som inte gjorde avsedd verkan. De lyckades inte stoppa rännilen av amylas som rann in, eller snarare ut, i min mage. Kirurgerna är nöjda, men de fick hålla på i gott och väl tre timmar!

Äter lunch i den lilla matsalen med plats för närmare tjugo personer om man räknar med TV-fåtöljerna. Funderar över hur folk presenterar sig. Arne, säger en patient. Jag säger Lars eller Lasse. Så nu får jag heta LarsellerLasse. Andra uppger sitt efternamn först om någon annan sagt vad det heter med både för- och efternamn. Några vill inte tala sjukdom och sätter sig gärna för sig själva. Somliga tvekar inte att berätta om kroppsvätskor, var och blod när vi inmundigar sejfilé med  sås. 

Även på sjukhus hittar man människor som är duktiga på att ta över ett samtal. Det verkar som om några alltid har varit med om det som någon berättat, fast ännu mera och värre. Spännande. Undrar varför det verkar tryggare att ta ordet och behålla det, än att ge varandra talutrymme? Märk dock att beteendet inte enbart är en företeelse särskilt på sjukhus. Ofta händer det i vanliga samtal och mellanmänskliga möten att någon talar närapå på in- och utandning. Då hinner ingen annan flika in något. Kan det bero på ett underskott av andra att prata med? Eller är det egna livet så mycket mera intressant?

Tänk om alla först behövde ställa minst 2-3 frågor till någon annan och lyssna ordentligt på vad de hade att säga innan de själva la ut texten. Det vore något av en saltomortal!

På kvällen ligger jag kvar på sjukhusets avdelning 39. Där får man, dvs jag, utmärkt vård. Men det kan krångla. Dränaget fungerar inte vid kvällsspolningen. Saltlösningen som ska in i magen rinner ut direkt. Hål på slangen? Området kanske är för svullet? Det får bli röntgen dagen efter. Där dyker en röntgenläkare och två av kirurgerna, dessa härliga människor som brukar ha hand om mig, upp. De samarbetar för att lägga dränageslangen i magen på alldeles rätt plats. Alla blir belåtna med resultatet. 

Senare på eftermiddagen får jag åka hem. Så har jag då varit patient igen, för vilken gång i ordningen? Är trött och ganska medtagen. Snart nog har jag repat mig, igen.