Den rätta kristendomen är inget populärt ämne för konversation. Inte ens för seriösa samtal eller behandling i seminarier verkar någon vilja ta uttrycket den rätta kristendomen i sin mun. Men varför skulle någon vilja göra det? Själva saken står fram som allt viktigare - de som inte delar den rätta kristendomen ska marginaliseras och skuffas undan.
Den rättta kristendomen handlar inte i första hand om att bli frälst och försonad, att få sina synder förlåtna. Inte heller handlar den om tro och rättfärdiggörelse. Den lyfter inte frågor om kyrko- och församlingssyn. Den gäller inte uppenbarelsen eller bibelordet. Den handlar förts och främst om etiska ställningstaganden och politiska hållningar! De döpta och troendes allmänna prästadöme har förvandlats till en grupp vilken som helst där tron inte längre spelar någon speciell roll. Det har blivit en sällskapsresa där biljetterna lättvindigt delas ut som om människan förfogade över Guds löften och försoningsverk oavsett tro och bekännelse.
Så tänker jag en dag när flera det i flera samtal påpekats att dman upplever hur det i kyrkan inte längre handlar om människans eviga väl hos Gud utan om att människan ska må bra och få sin person, sina val och sitt värde bekräftat. Men tron sitter trångt. Paradigmskiftet har redan ägt rum. Frågan är om man kan byta tillbaka till en tidigare hållning? Men nu med insikter om att så gott som alla häftiga och moderna framgångsrecept gett uttrycket att kämpa ända in i kaklet en ny innebörd. Full fart in i väggen verkar mindre smart. Man borde försöka vända och simma tillbaka. Vad tänker Du?
