I lunchrummet, under kafferasten, kom frågan: du har väl en sån där blogg, eller hur? En undran som ligger nära påståendet genom sin finurliga knorr – eller hur. Det var svårt att förneka att jag hade en blogg. Dessutom en till. Ännu en och någon till. Följaktligen nickade jag i samförstånd. Jag har en sån där blogg. Frågaren fortsatte. Vad är det nu den heter... vardaglig? Eller varsam?
Då tänkte jag i mitt stillsamma sinne att även om den inte hette just så, nog var den nog ganska varsam och rätt alldaglig, vardaglig. Både och alltså. Svarade uppriktigt att den råkar heta stillsam. Sedan sex år. Berättade instruktivt, för den omedvetne, att bloggen handlade om ditt och datt i en salig (?) blandning. Stort och smått, huller om buller.
Vilka bra namn på en blogg förresten. Man kanske skulle hitta nya ord och uttryck som rubrik på bloggen? Men de är nog upptagna: Både och, Ditt och datt, Stort och smått, Huller om buller.
Om du startade en blogg, kontrade jag, vilket adjektiv skulle du använda? Eller adverb. Nu utbröt en diskussion runt bordet om svensk språklära. Efter det att någon med mobilens hjälp slagit upp vad adjektiv och adverb kunde tänkas vara, började alla möjliga ord ur olika ordklasser att hagla. Alla var inte underfundiga. Eller vänliga. Namnet ska avspegla innehållet. Då passar namn som småsint eller snarstucken.
Knipslug, sa någon vid bordshörnet och det replikerades omedelbart av andra att aldrig hade det ordet använts i deras närvaro. Har det med knivar att göra eller med att man listigt och beräknande kniper igen? Ny mobilsökning.
Min tur hade kommit: Inget hindrar att obekanta eller sällan nyttjade ord används. Man kanske kan lära sig något av bloggläsande? Men vill man antyda kyrkokritik vad skulle bloggen heta då? I pastoratet, sa någon och fnissade. Förslagen regnade fram: Försmalingen, det står det ju ibland på kuverten till pastorsexpeditionen.
Svenska kryckan! Galen tupp.
På gröna ängar med ett frågetecken. Nej, det blir för inskränkt.
Protestanterna?
Större öppenhet skulle jag vilja ha, ropade en av kaffedrickarna för att höras. Han hytte med ena handen så livligt att det skvätte ur koppen i den andra. Han fick verkligen höja rösten än mer, eftersom det nu diskuterades ganska livligt.
Så jag tog upp tråden: en blogg för att höras, det vore något. Stridsropet nummer två? Dagens härold? Hörluren? Hör upp! Då tystnade samtalet och alla vände sig genast mot mig. Som om jag hade något på hjärtat. En kort sekund försökte jag komma på något roligt. Och visst gjorde jag det. Kom på något roligt. Dags att jobba, sa jag och reste mig.
