Universitetet i Glasgow är bara att gratulera. Sverige ska beklagas eftersom professorn i systematisk teologi vid Lunds universitet, Werner G. Jeanrond, flyttar. Han har en god insikt i samtidens trender och tendenser som han förenar med en djup kunskap om kyrka, tro och teologi.
I Svenska Dagbladet 22/10 invänder han mot populärföreställningen om att religion hör hemma i den privata sfären. Äntligen invänder någon på ett insiktsfullt sätt mot denna politiska och religiösa vingklippning. Jeanrond menar att bara för att tron är personlig blir den inte privat. Den berör alla mänskliga relationer och då kan man inte utesluta de politiska relationerna.
Utan att tveka säger han det många tänker: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen. Meningen bör läsas en gång till och präntas in: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen.
Hur kan han dra den slutsatsen? Förståelsen av religion är försnävad och den missar därmed religionens sociala och samhälleliga betydelse. Vi människor kan beskrivas utifrån relationer till mig själv, till naturen, andra människor och möjligen även till Gud. Om religion är egentligen är människans samlade r e l a t i o n a l i t e t, då bär varje människa på något av det religiösa.
Bland annat påpekar han att religionernas visionära kraft och sociala kompetens inte tas tillvara. Betoningen ligger religionens dåliga sidor. Han menar att folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Staten kan inte axla den rollen, klarar inte uppgiften. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna, skriver Jenarond, och religionerna får inte.
De som kräver och vill tränga undan religionen till den privata sfären bidrar också, enligt Jeanrond, till att religionerna kan mutera till något destruktivt och ont. Han förnekar nämligen inte alls att religion också kan vara både farlig och destruktiv. Men att utifrån ett sådant faktum dra slutsatsen att all religion borde avvecklas är lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda. Och skulle religionen begränsas till det privata kommer mot krafter att uppstå, de goda relationsgestaltande sidorna hos religionen förkvävs och risken för fundamentalistisk aggression förstärks.
Jeanrond misstar sig enligt min mening på den politiska reträtten från religionspolitik. I Svenska kyrkans sammanhang har nämligen de politiska partierna lyckats äta kakan (skilja kyrka stat åt och själva uppträda som religiöst neutrala och obundna partier) och ha den kvar (man har organiserat kyrkan med stat och kommun som modell och man leder och företräder som partier en kristen kyrka).
På ett plan motarbetas religionen och man vill tvinga bort den från en plats på samhällsarenan. Frågan är då om det inte är precis detsamma man arbetar för i Svenska kyrkan – tvingar bort den från den offentliga arenan och reducerar dess möjlighet att verka som kyrka i en bredare mening? Under alla omständigheter har man betsel och nosgrimma på kyrkan. Är det så det ska vara?
Andra bloggar om: Werner G. Jeanrond, Arcus, Religion, Privatreligion,
