Bilderna från Sirte visar människors oerhörda glädje, men de upprör och oroar också några av oss på långt avstånd. En död diktator släpas som en hund längs gatorna. Människor sparkar på den döde för att visa sitt hat och sin avsky. Ett uttryck för den efterlängtade befrielsen. Möjligen.
Håkan Sandvik lyfte i denna morgons Tankar för dagen även min fråga. Den fråga som väcktes genom gårdagens nyhetesbilder. Finns det tillfällen när ett människovärde upphör? När allt blir tillåtet? Eller finns det en oavvislig och nödvändig repsekt för livet även efter döden? Kan detta värde förverkas, och förslösas? Har inte de värsta missdådare och förtryckare faktiskt ett människovärde som är oberoende av deras handlingar, som beror på det liv Gud har skänkt?
Att välta gravstenar eller göra åverkan på en kyrkogård eller begravningsplats är att störa griftefriden. De dödas vilorum är fredat. Med samma pietet och allvar ska också en död kropp behandlas.
Hur förhållandena varit under många år i Libyen förklarar naturligtvis till dels det vi fått se via skakiga bilder. Dödade anhöriga, orättfärdiga fängslanden, tortyr, övervakning, förtryck. Men ändå...
