Apparaten kyrkan kan fortsätta fungera nästan oberoende av om det finns ett gudstjänstliv eller ej. Svenska kyrkans organisation är inte olikt ett perpetuum mobile genom att kostnaden för att höra till, kyrkoavgiften, erläggs av de som vill oavsett om de delar kyrkans tro eller ej. Apparaten rullar vidare så länge som det finns människor som vill vara med. Och även om kyrkan tappar någon procent om året är framtiden någorlunda bestående. Med avgifterna försäkrar man sig om att kyrkobyggnaden ligger kvar och att det finns anställda som kan utföra vissa tjänster.
Populärt är att betrakta kyrkan som en social agent som kan stötta och rycka in när maskorna i välfärdens trygghetssystem blir alltför stora så att de missar människor med stora behov. Utan tvekan ska kyrkan vara socialt radikal eftersom evangeliet pekar ut den riktningen på många ställen. Däremot är det inte säkert att kyrkan ska vara hjälpgumma åt stat och kommun när de har svårt att uppfylla sina uppgifter och åtaganden.
Svenska kyrkan som organisation har att verka för tron och gemenskapen runt altare och sakrament, det vi kallar församling, så att evangeliets glada nyheter förkunnas, hörsammas och sprids. När de ekonomiska bekymren upptar de förtroendevaldas engagemang och energi och när fastighetsförvaltning och arbetsgivaransvar står högst på agendan, riskerar de som styr i kyrkan att glömma kyrkans ytterst orsak och skäl för att finnas till. Pengar och fastigheter och personal kan visst behövas - men inställda i pilgrimskyrkans vandring mot Guds rike.
