När nyetablerade rörelser skriver sin historia blir det gärna,
åtminstone i början, till en framgångssaga. Förmodligen var det ändå enklast
för metodisterna att driva sin verksamhet eftersom Metodistkyrkan i Sverige blev
godkänt som legalt samfund enligt dissenterlagarna. Därmed fick samfundet en
officiell prägel och kom att stå mindre i opposition gentemot Svenska kyrkan.
Uppenbart är att den sjudande verksamhet som väckelsen
innebar på många olika håll blev till en allvarlig utmaning för Svenska kyrkans
präster och församlingar. Inte sällan var väckelsefolket övertygade om att
prästerna tillhörde anstiftarna till bråken som uppstod runt möten och samlingar.
Förföljelse, skadegörelse och misshandel förkom. När konventikelplakatet först mildrades och sedan upphävdes dröjde ändå motsåtndet kvar mot att vanligt folk samlades på egen hand för att ägna sig åt gudstjänster och andlig uppbyggelse.
1859 blev LA Anjou biskop i Visby stift och han uppfattades som
någorlunda öppen och samtalade med olika väckelseföreträdare. Han manade till
och med prästerskapet att lämna baptisterna i fred. Det fanns nämligen tecken
på att präster var med och såg till att väckelsefolket hade det svårt. Till och
med Jöns Hjorter, ledaren för den enda genuint inhemskt gotländska rörelsen Hjorterianerna,
fick sina möten störda med sten som kastades genom rutorna. Det berättas också
att han vid flera tillfällen var nära att bli skjuten.
Man kan ta Slite baptistförsamling som ett exempel på den
hårda attityden från kyrkligt håll. Där bildades en baptistförsamling redan
1860 i bröderna Montelius en tidigare kroglokal. Motsättningarna blev oerhört starka.
Så till den grad att man även såg till att med tvång föra barn till Svenska
kyrkans dop. År 1861 förrättades faktiskt ett tvångsdop hos Frans och Helena
Montelius och några år senare hos familjen Falk (enl uppgifter i Slite i
brytningstid, Roger Öhrman, Karlstad 1987).
En välkänd person som bidrog till den gotländska väckelsen
var den från fastlandet inflyttade vagnmakaren Axel Samuel Reichnitzer (vars efternamn finns med många olika
stavningar i litteraturen). Han
bosatte sig vid Suderkvie i Grötlingbo där man gjorde om ett hus till gudstjänstrum.
Flytten till Gotland lär ha berott på att Reichnitzer i Stockholm hade mött en
person från Visby (Jakob Siltberg). Väl i Visby välkomnades han att predika i
Siltbergs hus där en grupp troende möttes. Problem uppstod bland annat därför
att mötena stördes av skränande mobbar. Siltberg var färgad av den Rosenianskaväckelsen och förblev luthersk predikant. Reichnitzer anslöt sig senare till
den baptistiska rörelsen.
När den metodistiska etableringen någon gång på 1870-talet tar
riktig fart på Gotland så var det med mindre motstånd och konflikt i bagaget. Men
självklart beskrivs detta historiska skeende starkt färgat av
tillfredsställelse och glädje på följande vis (Metodismen i Sverige af J. M.
Erikson, Stockholm 1895).
På Gotland utbredde
sig metodismen under denna tid såsom aldrig hvarken förr eller senare. Wisby
var centralpunkten, men predikanterna vore stationerade äfven på Östergarn och
i Buttle eller Sjonhem. Predikanten i Wisby gjorde vidsträckta predikoresor,
och öfverallt blefvo syndare omvända och nya föreningar bildade. Äfven
predikanterna, J.P. Danielsson och C. G. Rydberg, verkade med mycken framgång.
Dessutom deltogo flere lokalpredikanter, bland hvilka må nämnas A.J.
Gustafsson, i arbetet. Så stort var intresset att och så mäktig Herrens kraft
att väcka och frälsa syndare, att nästan vid varje möte någon frukt förspordes.
Ordet anammades villigt, och man gaf sig ej tid att kritisera predikantens
person eller framställningssätt, blott det var tydligt att han predikade ”full,
fri och närvarande frälsning.” Både omkring Wisby så väl som i söder som norr
och öster höjdes det macedoniska ropet.
En lokalpredikant hvilken under vintern
1872 oupphörligt reste omkring, utsträckte sin verksamhet äfven till Fårö, der
ock några vunnos för Herre. En annan lokalpredikant arbetade vid Slite och i det
närbelägna Boge. Så besöktes Kapellshamn och andra angränsande platser. I
Lummelunda, Follingbo, Träkumla, Sjonhem och Buttle underhölls regelbunden
verksamhet, och äfven till det icke långt ifrån Wisby belägna Stenkumla – dit
ingen lekman förut dristat begifva sig för att förkunna frälsningens budskap –
blef ett fält öppnadt. Imellanåt besöktes jemväl det sydligt belägna Wamlingbo.
Allestädes verkade Herrens ande med det förkunnade ordet, och sanningen slog
rotfäste i hundratals hjertan.
Men för många av frikyrkorna fortsatte förföljelse och avståndstagande långt in på 1900-talet. Min far, Carl-Bertil Stenström, som växte upp i Roma (han föddes 1917) berättar om hur pingstförsamlingens möten regelbundet stördes: Vid den här tiden ägnade pappa (Oskar Stenström) alltmer tid åt väckelsen. Han
bildade församling i Roma, Visby och flera ställen på Gotland. Mötena hölls i
vårt hem. Salen och norra rummet blev mötesplats. Det var ständigt folk hemma.
Det bads och ropades till långt in på småtimmarna. Ibland kunde det vara svårt
att hitta en plats att sova. I sångföreningen sjöng mina föräldrar och även
Gertrud och Carin. Pappa vid orgeln och mamma och flickorna med var sin gitarr.
Det var så mycket folk på mötena så de fick inte plats inne. Utanför samlades
Romaungdomar. Innanför sjöng man: ”Han skall öppna pärleporten så att jag kan
komma in”, och utanför sjöng ungdomarna den just då populära: ”Ska vi gå in i
den gula paviljongen, där guden Amor själv sedan länge sitter fången”. Vårt hus
var ju gulmålat, så de tyckte väl det var en passande sång. En morgon när mamma
drog upp rullgardinen fick hon se, vad som hänt med hennes blommor, då grät
mamma för de var totalt nedtrampade. Om jag inte minns fel var det dalior i
rabatten.
