Skammens rodnad borde färga ett antal kinder!

När man röjde undan de gamla kyrkliga samfälligheterna berövade man samtidigt de gamla församlingarna och deras kyrkoråd sitt inflytande. Församlingarna fick som tröst ett av pastoratet utsett församlingsråd (inga lokala församlingsval här inte) vilka skulle kunna få låna tillbaka några av sina gamla rättigheter. Visst skulle de nybildade församlingsråden ges inflytande över viktiga uppgifter som budget, tjänstetillsättningar och församlingsinstruktion. Så sades det om och om igen. Så ingen behövde oroa sig.

Församlingarna skulle få så mycket inflytande att de skulle fortsätta att vara juridiska personer. De skulle ges rätten att fatta avgörande beslut och teckna bindande avtal, vilket lär ska vara några av de viktigaste legala funktionerna för juridiska personer.

Vi var ganska många skeptiker som hävdade att det där var locktoner som knappast skulle förverkligas. Lockelsen att centrera makt brukar vinna över viljan och förmågan att delegera centrala uppgifter. Superkyrkoherdarna skulle få näst intill oinskränkt makt och deras beslutsbefogenhet öka dramatiskt på församlingsprästernas och andras bekostnad. Få förtroendevalda skulle vara intresserade av att öka demokratin genom att ge dela sin makt och sitt inflytande med andra eller genom att flytta besluten till lägsta möjliga nivå. Dessa risker underströk vi kritiker. Idag kan man konstatera: Subsidiaritet, jo, jag tackar! Det har blivit ett av de mest missbrukade orden.

Nu har det snart gått ett år med den organisatoriska ”reformen” då många stora och livskraftiga församlingar. med det skönmålande stridsropet närhet och samverkan, tvingades in under de nya storpastoratens förmynderi! Rapporter från flera håll tycks idag bekräfta farhågorna. Församlingsråden har i mycket ringa utsträckning fått låna tillbaka sina befogenheter genom delegationer från de nya storpastoratens kyrkoråd. Deras påverkansmöjligheter blev en tulipanaros, en papperstiger.

En någorlunda ambitiös redaktion, t ex på Kyrkans tidning eller Dagen, borde utan större besvär kunna samla in ett antal delegationsordningar för att undersöka hur reklambudskapen för storpastoraten ser ut när de omsatts i den lokala verkligheten.

Här finns det möjlighet att se klyftan mellan ord och handling. Nu kan man ganska enkelt visa vilken roll man från ledande kyrkopolitiskt håll i själva verket vill tilldela församlingarna i Svenska kyrkan. En skammens rodnad borde färga ett antal kinder. Men lär vi få se det? Knappast. Såvida inte reportrar och journalister ser till att seriöst utföra sitt uppdrag att kritiskt granska även Svenska kyrkan.