Tidens tecken avläser man dagligen i media. Experter av olika slag kommenterar och försöker (alltför sällan) sätta in det i ett sammanhang. Kontexten hittar man inte bara i samtiden utan sådant som sker idag kan ha historiska, etniska, politiska och religiösa rötter. Ändå är det vanskligt att tolka och förstå sin egen tid. Mycket är fördolt och okänt.
Blir det inte då ganska intressant med alla som håller sig med en otydlig tro och en otydlig bild av Gud? Förvirringen och osäkerheten kan bli riktigt stor. Satsar man lite möda på att verkligen få kunskap och insikt kan det leda ganska långt och borde kunna bli till en klar och tydlig tro?!
Tron på Gud trollar inte bort omvärldens alla hot. Den ger inte heller alla redskap som kan behövas för att förstå och förhålla sig till historiska händelser som påverkar tillvaron. Inte heller löser den enkelt upp alla dilemman och konflikter, allt blir inte glasklart. Men trons förtröstan och insikten om gudomlig kärlek och nåd ger många av oss hjälp!
Även de som är övertygade och fördjupade i trons liv, och därtill pålästa i dogmatiken, kan behöva närma sig det icke gripbara och vetbara hos Gud. Vårt intellekt och vårt förnuft sträcker sig mot den treenige Guden och vill fatta och förstå. Tills vi står vid en gräns där förnuftet och vetandet går bet, då vi bara har att acceptera och lära oss att ta emot...
Mystikerna har färdats vid och över den gränsen. Och många av dem har skrivit om sina erfarenheter för att erbjuda och inbjuda oss att våga vandra mera och lite till på Gudsrelationens väg. Förmodligen blir tidens otydliga tecken och otydbara tecken i det större perspektivet obetydliga. Emedan den erfarenhet de pekar mot alltid är och går utöver och bortom. Där mystiken som öppnar tillvaron ska beskrivas dyker ord som enhet, uppgående, alltet och närhet upp. Då kan de apokalyptiska tecknen bli mindre
Länge, mycket länge, försökte jag med ord och i predikningar förklara och beskriva, så långt jag själv hade vandrat, den kristna tron så att människors förnuft inte skulle sätta krokben för tron och envist rada upp invändningar. Få vandrar i tro främst med förnuftets hjälp, även om det är till stor nytta. Mer behövs...
Under en period av extrem utmattning och nöd kraschade min barndomstro rejält. Istället blev min relation med Gud fördjupad. Inte så att Gud talade tydligt och hävdade en massa. Inte fick jag en mängd budskap som svettigt genast skulle förmedlas eller profetiskt påstås, som somliga verkar fullt upptagna med. Det blev istället som när sorgen drabbar och någons närvaro ger stöd och tröst. Guds närvaro omslöt mig och jag förstod mig vara älskad, oförtjänt älskad, och gränslöst buren genom det svåra.
Men även mystikerna kliver ner från förklaringsberget. Christian Braw skriver i Mystikens arv hos Martin Luther, Artos, att: "Det är nämligen ett drag som går igen hos alla Västerlandets stora mystiker, att de samtidigt som de älskade kontemplationens stillhet utövade en övermänskligt intensiv utåtriktad verksamhet." Christian Braw citerar Bernhard av Clairvaux som har uttryckt sig så här: "Om någon i bön når fram till att bli uppryckt till Guds hemliga boning, skall han snart återvända därifrån upptänd av den häftigaste kärlek till Gud, brinnande av nitälskan för rättfärdigheten och fylld av en oerhörd glöd i alla andliga strävanden och uppgifter" (s. 154)
Ord att spegla sig i...