En berättelse i dagens SvD blir skakande läsning om priset en ung människa, 17 år i detta fall, får betala för att göra det rätta. I reportaget får man följa en ung man som blir vittne till fordonsstöld och ringer polisen och filmar brottet. Han får på platsen peka ut de ansvariga och lämnas sedan kvar bland kamrater till de kriminella när polisen åker. Sedan tar det hus i helvetet. Trakasserier, misshandel, förföljelse pågår under lång tid och pojken och hans mamma tvingas till slut att flytta för att kunna freda sig.
Ynglingen konstaterar i artikeln att han aldrig ska vittna igen, inte ens om det gäller mord. Den långa dokumentära artikeln slutar med konstaterandet att : Den kille som slog Nimo (dvs pojken) har redan tididigare dömts för brott. Han rör sig fritt och bor kvar. - Vi är de enda som har förlorat på det här, säger Nimo.
Eftersom socialtjänst, polis, andra myndigheter eller civilsamhället inte förmår hindra kriminaliteten och övergreppen får ett gammalt ordstäv ny aktualitet: tala är silver, tiga är guld. Vad händer med civilkurage, rätt och fel, sant och falskt när rättvisan på detta sätt sätts ur spel?
