Inte minns jag var eller när jag hörde det senast, detta att religionen ska skiljas från allt politiskt inflytande. Den tanken är likafullt ofta förekommande och den framträder i många klädedräkter. (Notera gärna exempel som Du träffat på). Religion ska hållas borta och utanför allt politiskt inflytande. Religionen ska permanent vara utvisad ur de beslutsförsamlingar där man bestämmer om ett samhälles organisation och lagar.
Ingen ifrågasätter. Alla tiger. Och sväljer. I en demokrati brukar medborgarna på nästan vilka grunder som helst ha rätt att organisera sig och försöka påverka. Den rätten ska dock inte gälla dem som har religiös bekännelse och livsåskådning. De ska hållas i den privata sfären.
Fruktan, fördomar och rädsla åstadkommer sådana konstiga föreställningar. Vad är det man är rädd för? Jo, att religionen ska tvingas på människor så att religionsfriheten upphör, och fler rättigheter avskaffas. De mänskliga rättigheterna föreställer man sig kommer att beskäras och den som är religiös bli ett slags övermänniskor med fördelar och privilegier. En gudsstat, en teokrati likt den i Iran, är hotbilden.
Ser man på politiska idéer omhuldade i vissa kristna kretsar förstoras de polemiskt upp så att de blir till hot mot emancipation och jämlikhet. Patriarkatet ska råda och inga aborter äga rum, förtryck på alla livet områden väntar. Man får inte klä sig som man vill eller tänka fritt, än mindre ha en fri journalistik och kritisk granskning. Religiös polis kommer godtyckligt och nyckfullt att fängsla och straffa dem som avviker från den religiösa normen.
Bannbullan (!) mot religionen som politisk faktor är enfaldig eftersom den bygger på att avarterna och det allra värsta som kan hittas i religionernas värld inte är undantag utan generella och normerande. Använde man samma sätt att tänka när det gäller politiska ideologier skulle tveklöst all politik också förbjudas från att ha politiskt inflytande och därför förpassas till en privat sfär!
Att skräckexemplen huvudsakligen är hämtade från andra världsdelar och olika religioner tas ingen hänsyn till. Fruktan för islamism och totalitära och fanatiska rörelser och system är förmodligen en av drivkrafterna bakom behovet att försöka isolera religionerna från varje reell påverkansmöjlighet. Att förhindra diktatoriska avarter och förtryck är något de flesta av oss delar med varandra, vare sig vi ser oss som troende kristna, muslimer eller uppfattar oss ha en mera politisk identitet. Ännu mer förvånade blir väl dessa separatister, som vill hålla religion åtskild, om de skulle kunna fatta och inse att även vi som inspireras av vår tro, och möjligen, men mera sällan, av vårt trossamfund, faktiskt uppskattar och förordar en sekulär stat!
I den politiska världen möter inte sällan en smått religiös och synnerligen okritisk dyrkan av politiska ideologier och ideal. Ännu tydligare har somliga politiska förebilder och ledare dyrkats och hyllats bortom det rimligas gräns. Vill man kan man, i 1900-talets politiska historia, finna de mest groteska och hemska händelser. Hitlers, Maos och Stalins skräckvälden är extremer och avarter. Icke desto mindre styrde de miljoner och åter miljoner med sina politiska idéer och de åstadkom fullständigt monstruösa och mordiska katastrofer.
Majoriteten av de människor som i Norden inspireras av någon religiös livsåskådning är demokratiskt insiktsfulla och kloka. De förenar sin tro, bekännelse och lära med allmänt omfattade humanistiska ideal och respekterar vetenskap och beprövad erfarenhet. Att politiskt inflytande sprunget ur sådana uppfattningar skulle diskvalificeras per definition är mera ett rabblat mantra än byggd på någon genomtänkt reflektion.
Men skulle någon eller några, mot förmodan, ha ambitioner att driva politiskt arbete med sin religiösa livåskådning som inspirationskälla har de all rätt att göra så, alla antagonistiska invändningar till trots!
