Mr Maine från Askersund heter vår inneboende. Han är en egensinnig varelse. Bryr sig inte om seder, tradition och konvenans. Han förstår inte riktigt vad som är passande och rimligt. Istället gör han precis som han behagar. Stirrar på besökare som om de vore utomjordingar hemmahörande i filmen ET. Kastar sig på golvet. Kliar sig ogenerat.
Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).
Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.
Kommer det några gäster som bjuds in i salongen får han fnatt. Då kastar han sig i sofforna och välter ner kuddar. Våra gäster spärrar upp ögonen av pur förvåning. Vad är det med honom, frågar de. Han bara larvar sig, säger vi, och ler generat över detta barnsliga beteende. Och redan då är han ifärd med att gömma sig bakom soffkuddarna. Det är som en treåring som inte får tillräckligt med uppmärksammhet och måste påkalla andras intresse genom att kasta saker omkring sig. Trots enstaka utåtagerande situationer är han en ganska reserverad typ. Han drar sig undan långa stunder och syns inte till.
Varje morgon klapprar han tänder, och de låter inte för att de skulle vara lösa. I fönstersmygen spanar han på småfåglar och käkarna hackar som kastanjetter. Fåglar är hans specialitet. Han föreställer sig dem stekta och uppträdda på snöre. Därav detta tuggande och hackande.
Mr Maine från Askersund är en present. Upphämtad på stadens katthem. Denna svartvite bjässe omnamnades ganska snart till Sixten. Det blir för långt att ropa: Mister Maine...från Askersund. Även om hans 7 kilo muskler skulle behöva ett imponerande namn så får det räcka med Sixten. Han har små tofsar på öronen så i ett svagt ögonblick tänkte jag kalla vårt hem för LO-borgen och katten för Lynx. Men Sixten fick det bli (och det är inte en referens till något berömt kapell eller så).
Det är något amerikanarna säger om den som är självsäker och självklar, som passar på katten här. Vad är det nu... jo, nu minns jag. Sixten rules!
