Så här tänkte jag när jag gick i dialys 1995-96:
Fyra timmar tar det att häva den hotande förgiftningen.
Efter behandlingen struttar jag iväg som en mycket
gammal man, darrig och osäker på steget. Åtskilliga
timmar därefter och ibland någon migränattack senare har
jag hämtat mig så pass att jag åter förefaller vara frisk.
På ett halvår har jag tappat tio kilo och tycks
ovanligt välmående. Du ser ut som hälsan själv,
säger man
glatt till mig. Du blomstrar verkligen, du ser ut att må så
bra, dunkas in i min rygg. Jag tar det som positiv
förstärkning men tänker på avståndet mellan sken och
verklighet.
Det är inte många decennier dialysen funnits. Dessförinnan
var de njursjuka utan hopp. Sedan sju månader håller
dialysapparaten mig vid liv i väntan på transplantation.
Den backas upp av vårdpersonal och fyra olika
blodtrycksmediciner, av kalk- och vitamintillskott för att
inte nämna eprexsprutan som ger blodet extra skjuts trots
en densitet blott något tjockare än vatten.
Omgivningen kan inte se att en slang sticker ut ur mitt
bröst
strax ovanför bröstvårtan inte olik en sladd man använder
för att förbinda en dator med någon annan elektronisk
mackapär.
Där, väl inpackad och dubbeltvättad med sprit, göms anslutningen
till en 23 centimeter lång kateter som lagts ända in i
hjärtat
för att förse dialysapparaten med kraftigt blodflöde.
När blodet pumpas genom min nya navelsträng av plast
förstår jag på ett nytt sätt bilden av den tunna tråden
som binder vid livet. Tre gånger i veckan fjättras jag vid
dialysapparaten och under fyra timmar strömmar allt mitt
blod genom kapillärfiltret 11-12 gånger. Sedan är jag renad
och gjord ny.
Med detta som klangbotten har jag oroats av det breda
motståndet mot samhällets förväntan på medborgarna att
donera sina organ. När lagen förbereddes och under
remisstiden var det nästan tyst. När allt var beslutat
vaknade många till insikt om att det här var allvarliga
saker. Men bättre sent än aldrig.
Från sjukhussängen lät somliga invändningar dovt avlägsna,
som från en svunnen tid. Handlade de om organdonation?
Donationskorten hade profant nog sänts ut med reklamen!
Socialstyrelsen ska inte tvinga oss att ta ställning nu, sas
det.
Människor reduceras till reservdelslager. Organen kan placeras
i vilka människor som helst, vänliga eller burdusa typer,
ges till
rödhåriga, gotlänningar (!) eller invandrare!
Som behövande berörs man personligt och konkret. Andra
människors goda vilja är förutsättningen för att få ett
normalt liv. Deras generositet är ibland gränslös. Den
måste jag förlita mig på.
Våra kroppar väcker starka känslor. Träd för nära och något
heligt tycks besudlat. Vår starka behov av integritet tycks
leda till
krav på att vi själva ska vara herrar över hur kroppen
nyttjas
i liv såväl som i död.
För friska människor är detta ganska självklart. Men
sjukdomen har
trätt några av oss för nära och begränsat den friheten. Det
är våra möjligheter att få leva organdonationer gäller.
