Barnindoktrinering! Kristna hjärntvättar sina barn. Tankarna efter TV:s temakväll om barn och tro slog som vågor i storm mot gotländsk strand. Brus och skum! Kyla och vinande blåst.

Själv buren till söndagsskola innan jag kunde gå är jag väl knappast något sanningsvittne. De färgade glasögonen trycktes ner på näsan, och sedan såg man väl vad de vuxna ville? Den som är färgblind lär inte alltid veta om det och indoktrinering är en andlig oförmåga att uppfatta kulörer. Men såg gjorde vi, mer än de flesta. Och vi fick lära oss mycket jag idag som vuxen inte vill vara utan.

Bland det första vi fick lära oss var att fira våra födelsedagar. En stor märkvärdig bleckburk, formad som en kaffekanna med sparbösseinkast, var det märkvärdiga redskapet med vilket vi fick lära.

Först sjön alla barnen trosvisst (men utan tårar och tungotal): Vi har en Gud som oss skydda förmår, måndag och tisdag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår femtitvå veckor per år.

Under tiden fick födelsedagsbarnet högtidligt stiga fram inför alla barnen och så påbörjades firandet. Hade man fyllt sju kostade det sjuttio öre. Varje 10-öring som skramlade ner i bössan räknades högljutt och unisont. Pengarna skulle gå till dem som behövde hjälp, fattiga barn i andra länder. Plink – ett, plunk – två, plink – tre, boink – fyra, bink – fem, plink – sex, blunk – sju! Att fylla år handlade helt enkelt inte om att själv få utan om att ge och dela med sig.

I en sandlåda på stativ utspelade sig de dramatiska bibelberättelserna. Där fick vi lära oss om sveket mot stackars Josef som slängdes ner i en brunn och såldes till Egypten. Han som hjälpte sina släktingar under hungersnöd, och vi som aldrig svultit fick lära oss om hunger och om vikten av att stå andra bi. Ett så underligt uttryck kan man bara inte glömma. Därför klingar fortfarande bistånd som något mycket dramatiskt och vackert. Som något skönt.

Där återvände den förlorade sonen som slösat bort hela sitt arv. Som blev grisvaktare. När han kom hem slaktades den gödda kalven. Och vi fick höra om den avundsjuke brodern och jag grubblade mycket på vem av oss tre bröder som var den avundsjuke brodern och vem som var den förlorade sonen. Min avundsjuka var stor på min äldre bror som hade ett Märklintåg. Men bara för att få en ring på fingret var jag beredd att bli förlorad.

Och där strävade Moses med Israels folk genom öknen i fyrtio år. Längre än man kunde räkna till. Det förlovade landet - vem landet var förlovat med förklarade man aldrig. Men mjölk och honung skulle det vankas. Och något godare får man drömma om. Vår barnatro var naiv men viss. Och den fylldes av medkänsla för andra. En slagen vid vägkanten, med dem som hade spetälska och med alla dem vars barn var sjuka. Och på den vägen är det!

Andra bloggar om: Barnatro, Jesus Camp,söndagsskola