Förr skrev bloggen sig själv. Nu blir det under motstånd som texterna kommer till. Inte för att det saknas viktiga ämnen att avhandla eller brännande frågor att ventilera. Numera blir det av naturliga skäl oftare ur åskådarens perspektiv än deltagarens. Vilket är märkligt då det ur församlingarnas synvinkel knappast kan vara rimligt att de som vare sig är förtroendevalda eller anställda alltid förväntas vara med i verksamheter men samtidigt får ett ständigt mindre utrymme att påverka, färga och forma församlingarnas liv. Rätta mig om jag har fel!
Om tankar kring församlingarnas liv och organisation blir svårare att få gehör för (och alla skall veta att det verkligen inte var lätt förr heller) återstår det stora grundfrågorna som handlar om kyrkans raison d'être (skäl att finnas till), om dess tro, lära och bekännelse. Måhända är det en god utveckling att släppa taget om det dagliga för att se på det för kyrkan grundläggande, och över tid, giltiga. Man befinner sig liksom mitt i vid sidan om!
Risken är överhängande att koncentrationen på nuet och dess problem påverkar och ändrar förhållningssätt vad gäller tro, lära och bekännelse. Den riskerar att bli situationsanpassad och präglad av det för stunden aktuella. Särskilt överhängande är den faran om kunskap och kännedom om vad kyrkan bekänner och lär tillåtits sjunka undan. I värsta fall urholkas inte bara bekännelsen utan kyrkan själv blir ihålig, tom och utan substans.
Nu åberopas behovet av den ständiga reformationen som ett slags legitimation för att vidta de för stunden påstått nödvändiga förändringarna, egentligen vika som helst. Med ett slagord om ständig reformation blir all förändring nyttig och nödvändig. Så förlorar även ganska sansat kyrkfolk förmågan att fråga efter vad slags förändringar som behövs för att fullgöra det ursprungliga budskapet att bära evangelium till människor, förkunna ordet, vara kyrka och förvalta sakramenten.
Snart upptäcker man att motiven för förändringar sällan har med den grundläggande uppgiften att göra annat än i andra och tredje hand. Storskalighet är ekonomiskt och rationellt är första motivet och möjligen i andra hand påstås att man får mer resurser över för att göra det som är huvuduppgiften. Vilket vid närmare eftertanke nästan aldrig inträffar för då är ekonomin redan så dålig att man måste spara ännu mer och inte får tid och kraft över för det där centrala och absolut nödvändiga som tron och läran handlar om... Jag ska bara-tänkandet som alltid lyckats skjuta annat i förgrunden än förkunnelse, vittnesbörd, evangelisation, tro och bekännelse.
Vi ska bara göra en fastighetsutredning, och bara en vårdplan för kyrkan, bara en policy för mångfald, bara investera så vi får bättre ränta, göra mål och uppföljningar, utvärdera och bara göra en ny städutredning, bara ordna några möten till så att larmen kalibreras, bara utveckla några nya blanketter, lära oss nya dataprogram, bara ta en friluftstimme och besvara ett par enkäter och bara ansöka om strukturbidrag och bara skriva skrivelser så att strukturbidraget inte minskar eller försvinner, och svara på en remiss, och ta kontakt med tryckeriet och sen kan vi väl också ha en andakt där vi ber om frimodighet att föra ut vårt budskap...
