Anders Kristoffersson skriver intressant i Kyrkans Tidning om risken för överbetoning av Fadern i skapelseteologin (risk för lagiskhet) och Sonen i frälsningsteologin (risk för subjektivitet). Han förespråkar därför en ny betoning av Anden i en helgelseteologi så att treenighetsteologin kan hjälpa oss mot risken för en inre sekularisering. I det har han rätt anser jag. Även om det finns fler sätt att finna rimlig balans mellan personerna i treenigheten. Fadern och Sonen kan ses ur flera andra aspekter än skapelse och frälsning. Men en kyrka där inte Anden har rum haltar det betänkligt.
I samtal med erfarna kristna har jag ibland upptäckt både okunskap och ointresse för treenigheten. Överbetoning av Sonen har funnits och varit kopplad till namnet Jesus som svaret på alla frågor. Föreställningar om Fadern har mest knutits till bönen Fader vår (Vår Fader). Gud som skaparen har ofta förståtts som innefattande de tre personerna i guddomen - vilket inte är så dumt.
Andens roll i helgelsen har man i lutherska sammanhang arbetat med för att undvika risken för gärningslära. Konsten har varit att finna en balans mellan Andens gåva och människans gensvar. Inte alltid så lätt.
Den inre sekulariseringen är långt gången när kyrkans eget andliga liv begränsas och försvagas (färre gudstjänster, vikande bönetradition, magert bibelstudium, mm.). Kyrkan är eklektisk när den i ökad grad lånar andliga uttryck från andra religioner och spiritualiteter som t ex New age. En levande dialog med andra traditioner är en sak. Att inte vårda sig om den egna traditionen, som är den som ska vara en part i dialogen, är att försvaga och i förlängningen till och med förkasta den. Allt var inte alls bättre, eller ens bra, förr. Men det som är beprövad andlig erfarenhet som kyrkan vårdat sig om i generationer ska inte spädas ut till en vattvälling.
