Har du karbonpapper i munnen? En smått elak fråga. Den riktades till den som nästan ordagrant bara upprepade vad någon annan redan sagt. Då under slutet av 60-talet och början av 70-talet var vi något observanta och la gärna märke till om man bara kopierade någon annan. Vår otrevliga frågan gav oangenäma associationer. Ingen ville ha ett äckligt karbonpapper hopknycklat i sin mun! Usch och fy!
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
