Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!
Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...
När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.
Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.
