Men, som vanligt finns ett gigantiskt men. En enskild församling står chanslös. Skulle den vilja lämna ett pastorat har den för det första ingen verklig initiativrätt. Som ingående i ett pastorat har församlingen inte längre ett eget kyrkoråd och kyrkofullmäktige. En enskild församling har inget forum med formell makt att agera för församlingen eftersom man är underställd pastoratets kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Eftersom missnöjda eller förfördelade församlingar inte har någon formell rätt att väcka frågan om en pastoratsdelning är en sådan delning knappast möjlig eller ens tänkbar. Detta är en brist i Kyrkoordningen (KO).
I kap 37 står också att stiftsstyrelsen ska utreda frågan om en sådan förändring ska äga rum. Under utredningen ska man samråda med berörda pastorat och församlingar. Alla förstår att här finns ett berg att bestiga om alls någon pastoratsdelning ska äga rum. Det lär förmodligen bara komma ifråga om ett pastorats misskötts kapitalt och en förändring blir av nöden. En längtan att återfå församlingens självständighet och ansvaret för församlingens styrning, intäkter, fastigheter och personal kommer inte att räcka!
Frågan om de tillgångar som övergått i pastoratets ägo är förvisso reglerad i KO men på ett sådant sätt att rådande ordning är gjuten i sten. I sak blir det därför omöjligt för den enskilda församlingen att återvinna sina tillgångar och sin självständighet. Sammantaget skulle man på modernt språkbruk kunna påstå: storpastoratet äger!
