Vad blev det av enhet och konsensus?

I perioder har man i kyrkliga sammanhang med uppskattande ord beskrivit vad man menat vara ett afrikanskt sätt att fatta beslut. Modellen har varit byn där man samlats i skuggan under ett stort träd. Där har alla fått säga sin mening. Samtalet har pågått till man nått fram till ett gemensamt beslut – ett samstämmigt beslut som uppnåtts genom konsensus. Man har talat tills man hittat en lösning alla kunnat förenas runt.

 

I den mera påtagliga verkligheten hemmavid har istället majoritetsbeslut med överkörning av minoriteter blivit det vanliga. Ingen av de styrande verkar riktigt inse och förstå värdet av att finna gemensamma lösningar. Med en sådan metod försvagas också sammanhållningen och lojaliteten inom kyrkan. Den som gång efter annan blir överkörd, marginaliserad och negligerad förlorar både lust och förmåga att vara lojal med den ordning som råder.

 

Biskoparna borde besinna detta faktum. Episkopéuppgiften rymmer inte bara tillsyn. Men för många är det den relation man mestadels tycks ha med biskopsämbetet. En biskop ska också både främja och uppmuntra. Viktigast av allt är nog biskopens funktion att hålla samman kyrkan, att vara dess synliga uttryck för enhet inom kyrkan. Särskilt när denna enhet hotas eller saknas blir biskoparna kallelse att hålla samman kyrkan viktig. Dessvärre har denna sida av uppdraget tonats ner till förmån för en funktionalistisk hållning. När biskoparna blir kittet som ska hålla apparaten igång genom sina beslutsfunktioner i den kyrkliga apparaten blir enhetsuppdraget tolkat utifrån majoritetens ståndpunkt. Minoriteter lyssnas inte på något meningsfullt sätt till och hänsyn tas sällan. Majoritetens rätt och de starka korporationernas inflytande har ersatt enhet och gemenskap.

 

Beslutet i handboksfrågan har blivit ett exempel på hur snett det kan gå om man inte orkar eller vill ta hänsyn. Redan från början uteslöts den liturgisk expertis som var mest förtrogen med mässans utformning och historia. Det är ett talande tecken när Christer Pahlmblad hölls utanför. Han ville generöst nog ändå ge ett bidrag vilket blev en bok Mässa för enhetens skull. Där ger han ett ovärderligt bidrag som såvitt jag förstår lämnats helt åt sidan. Alla känner vid det här laget till den musikaliska expertisens invändningar och kritik. Dessa båda exempel demonstrerar oviljan att finna en handbok där man strävat mot ett enhetligt uttryck för kyrkans mångsidiga och rika liturgiska bidrag och arv. Nu riskerar handboken istället att bli ett senkommet påbud för att tvinga in de olika traditionerna i former kring vilka ingen konsensus råder. Det är en annan slags enhet än den som uppnås genom strävan och vilja att hålla samman utifrån ord och sakrament!

 

Min oro är att den majoritetskultur som råder har ersatt lyhördhet och lydnad för Guds ord med att vinna strider och behålla makt, snarare än att finnas enhet i Jesus Kristus och att söka efter Guds vilja för och med Svenska kyrkan. Om den slutsatsen stämmer kan var och en själv undersöka utifrån hur det kristna livet beskrivs av de nomineringsgrupper som styr och bestämmer i Svenska kyrkan och vilka ansträngningar som läggs på att lyssna, ta hänsyn och nå konsensus.