Sällan har så stora vågor böljat på Visbys gator som nu. Diskussionen om den präst som av domkapitlet återgivits möjligheten att utöva vigningstjänsten svallar fram och tillbaka. Men de aktivaste rösterna är inte gotländska. Helle Klein har framstått som en ledande kritiker av Visbys biskop och domkapitel. Att inte bara prästens möjlighet att återfå sitt ämbete utan hela den mediala uppmärksamheten gjort det smärtsamt och svårt för dem som en gång utsattes för sexuella övergrepp har flera gånger stått klart i anonymiserade intervjuer, till exempel hos Aftonbladet. Kyrkans valhänthet och brist på bra rutiner att hantera liknande frågor har också stått klart. Redskapen att möta dem som drabbats har visat sig vara mer än bristfälliga!
I Gotlands tidningar undrar Inger Harlevi varför Domkapitlet i Visby behövde ha så bråttom med sitt beslut om att återge en person rätten att utöva sin vigningstjänst som präst. Uppgifterna som lämnats från Domkapitelshåll är annars att ärendet utretts under ungefär 10 månader. Det som däremot verkar ha varit oerhört skyndsamt avhandlat var annars den aktuella personens begäran om att inte längre utöva vigningstjänsten. Den dåvarande prästen fråntogs vid ett möte i en trädgård dit även biskop Koskinen kom rätten att fortsätta arbeta i församlingen på grund av uppdagade sexuella övergrepp.
Genom att prästen tilläts att säga upp sin vigningstjänst och att den begäran beviljades, så slapp domkapitlet att utreda själva händelsen. Vilket nog är det mest och verkligt skyndsamma som ägt rum i den här infekterade historien. Det står visserligen i kyrkoordningen att "en präst som begär att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst" (KO 31 Kap § 11) ska få denna begäran beviljad. Detta för att ingen mot sin vilja ska behöva kvarstå som präst. Däremot finns det ingenting som hindrar ett domkapitlet att utreda det som skett, om händelsen ägt rum under den tid då personen ännu utövade sin vigningstjänst. Dessutom framgår av KO att "beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst och beslut om disciplinär åtgärd mot en präst får fattas endast om domkapitlet har prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från biskop och domkapitel vad gäller lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöften." (KO 31 Kap § 14)
Genom att erbjuda en präst att säga upp sig istället för att bli avskedad från sitt arbete skaffar sig församlingar (och domkapitlen) en bakdörr genom vilken de kan smita ifrån besvärliga ärenden. Fackföreningen ställs på åskådarplats och församlingen undviker att utreda. Bevilja uppsägning från tjänst och eller avsägning av vigningstjänsten och saken verkar vara ur världen! I begynnelsen av detta ärende agerade ju biskop Koskinen och domprost Hermansson gemensamt. Vilket domprosten själv livfullt och dramatiskt berättat. Lennart Koskinen hävdar faktiskt att han själv avkragade prästen! Vilket i sig vore ett tjänstefel eftersom uppgiften ankommer på domkapitlet. På det inlägget fick han svar i ett öppet brev från Uppsala skrivet av biskop Persenius (Återges längst ner på detta blogginlägg av Dag Sandahl.)
Denna smitningsväg och bakdörr behöver naturligtvis få ett mera svårforcerat lås så att den inte blir en skum utväg bort från ansvaret. I det aktuella fallet verkar ingen av de mera högljudda kritikerna av nuvarande domkapitel och biskop Sven-Bernhard Fast bekymra sig om denna brist. som ju kan sägas vara ett av skälen till att dagens domkapitel kan ha bristfälligt underlag. En gåta är varför polisutredningen inte blev av. Anmäldes verkligen saken?
Klart står att nuvarande biskop och domkapitel har gjort sin bedömning utifrån kyrkoordningens regler. Att ogilla deras beslut må stå var och en fritt. Men kritiken har inte sparat på krutet. Aftonbladets TV-redaktion har gjort journalistiska partsinlagor och nöjt sig med kritikernas tirader. Om biskop Fast inte kunnat eller önskat att uttala sig om ärendet, sekretessreglerna är oerhört strikta, så duger det inte att sitta i rutan och beklaga sig över biskopens ovilja att låta sig intervjuas. Självklart kunde redaktionen åtminstone inbjudit någon kyrkoordningskunnig person att redogöra för hur sådana ärenden ska behandlas och vad som kan sägas eller inte. Nu nöjer sig Aftonbladet med den enklaste och därför ganska ensidiga åsiktsjournalistiken. Den blir oerhört tröttsamt.
Något mera nyanserat blev det när frågorna skulle avhandlas i Svenska Dagbladet. En artikel skrevs av Helle Klein och Ewa Lindvist Hotz. De fick svar av biskop Ragnar Persenius. Lennart Koskinen skriver också en artikel i Svenska dagbladet och förklarar hur han agerat själv och inte tagit upp frågan i domkapitlet! Man kan verkligen inte beskylla Koskinen för att ha följt gällande regler och ordningar. Dem sätter han sig över.
Dessa sista meningsutbyten kan summeras i uppfattningen att regelverket borde ses över. Det är en process som biskop Fast inte förfogar över. Han och de övriga biskoparna får ju inte ens rösta i sin kyrkas kyrkomöte, I det sammanhanget är Arbetarpartiet Socialdemokraterna den största grupperingen. Men deras ansvar för regelverket har vare sig Helle Klein och någon annan diskuterat, hur det nu kan komma sig...
