Saknaden efter en TV-serie

Bävar, det gör jag. Oroar mig och lite till. Verkar banalt, men likafullt gnager det i mig. Det triviala skälet är att en sydkoreansk TV-serie snart tar slut. Två avsnitt har jag kvar att se. Därefter tar den drygt 16 timmar intensiva serien slut. Jaha, det var det. Färdigt. Borta. Då infinner sig den märkliga tomheten. Frågan är om det är saknad jag känner? Gestalterna, personerna, har blivit lika bekanta som andra jag känner. Om jag träffade någon av dem på gatan skulle jag säkert hälsa och vara frestad att inleda ett samtal. Vilket skulle bli svårt eftersom min sydkoreanska inte är eller finns. Får jag inte träffa de här figurerna igen? 

När serien tar slut påminns jag, nästan utan att förstå hur det gått till, om andra som jag saknar. Tänk, jag kunde sakna mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Ibland så pass att jag skrev brev eller ringde. Nu saknar jag dem ännu mer, nu, när de sedan länge är döda. De är inte kvar att rådfråga eller diskutera med. I livet blir det inga repriser när någon lämnat scenen. Ännu kan jag förstås förnimma dem inom mig och känna hur de ville att jag skulle vara...

Läsupplevelser kan vara väl så intensiva som streamade serier. När en bok tagit slut blir personerna kvar. Redan barnböckerna fyllde den inre scenen med liv och lust. Emil och Paradis-Oskar vandrade rakt in i minnets depåer. Därifrån kikar de ibland fram för att ge några reflektioner och associationer. Karl-Oskar och Kristina tycker jag också jag känner väl. De kan också ge sig till känna När ord som tyar eller astrakan dyker upp. Men även när uppbrott från en arbetsplats sker eller en resa ska göras finns hela deras öde som en klangbotten.

Det händer att jag diskuterar läsupplevelser med sköterskorna på dialysen. Flera där liksom min fru har betonat att när de väl läst en bok så letar de gärna upp fler av samma författare. har dom tur ingår boken i en serie man kan följa. Då känns berättartekniken såväl som personerna ofta igen och man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg. Man har liksom stigit in i en alldeles egen värld. Mari Jungstedt och Anna Jansson kan få exemplifiera.

Så är väl också de bibliska berättelserna med en människa. De ligger väntande på att få fungera som klangbotten och fördjupning till allt möjligt man får vara med om. Separation, kris och konflikt, svek, närhet, medmänsklighet, frånvaro, solidaritet, humanitet - för att allt för kort nämna något.

I seriernas värld kan det gå att börja om och se på nytt. Eller också kan det komma en ny årgång. Men ändå kan saknaden finnas efter det som redan utspelat sig. Nu tror jag det är dags att sätta sig framför skärmen för att dyka in i det näst sista avsnittet. Lite tveksam är jag förstås. Jag både vill och inte vill. Varför ska något behöva ta slut? Kan det inte bara få
hålla på?