Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!
Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.
Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.
Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.
Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Men vi kan erinra oss att nåden är fri.
