Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som
ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer
att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst.
Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.
Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena
efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har
tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär
resultera i.
Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i
Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv
präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast
vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags
nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.
Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger
mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så
att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten
att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma
härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar
gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.
För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid
resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och
anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt
stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte
hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter
tycke och smak.
Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer
eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som
kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts
Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom
Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi
blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår
främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén
eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.
I de första publicerade förslagen när handboken skulle
prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt
undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är
meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu
till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet
alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar –
den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans
lärodokument!
Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med
reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit
hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och
det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på
lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt
skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så
ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.
En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i
gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men
den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt,
trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter
från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom
kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande
lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det
blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas
gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud,
rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens
undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!
På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.
