I Nerikes Allehanda pågår en insändarkampanj för att brännmärka en kyrkoherde på landsbygden som kärlekslös för att han inte viger samkönat. Flera av insändarna har dessutom varit anonyma. Det är som om man har ett förstoringsglas som fokuserar på en enda punkt och låter den bli tolkningsnyckel för helheten. Slutsatsen blir att den som inte viger samkönat därmed demonstrerar kärlekslöshet och vägrar att välkomna alla, särskilt hbtqui+ i församlingen.
Så här står i en av insändarna: "Extra illa, i just detta fall, eftersom en av de HBTQI-skeptiska prästerna är kyrkoherde. Det är hans uppgift att se till att alla känner sig välkomna i församlingen. Det låter enkelt och självklart men om denne är obekväm med en viss grupp, exempelvis HBTQI-personer, blir dessa individer exkluderande.
"Jag avskyr er sexualitet men ok, jag får väl fixa en präst som kan tänka sig viga er trots allt", skulle kyrkoherden givetvis aldrig säga men det är ju den signal han sänder. Och läsning/predikan kring "Kärlekens lov" (1 Kor 4-13), som ju slutar "Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" ekar bara tomt då detta budskap inte omfattar alla som bor och verkar i Viby församling. Tråkigt och oacceptabelt!"Här fantiseras först kyrkoherdens inställning fram och sedan kritiserar insändaren vad kyrkoherden framfantiserat menar och tänker. Varför skulle han ha åsikter om personernas sexualitet? Argumentet kärlekslöshet används för att få församlingen att ge sig på sin kyrkoherde. Det gäller att tvinga alla präster till att ha samma inställning oavsett om det i just den församlingen blir aktuellt att viga samkönade eller inte. Den enskilde prästens inställning, oavsett motiv och teologi, ska utmålas som kärlekslös för att i förlängningen förbjudas.
Både prästen som kallar in andra vigselförrättare och församlingen kan vara accepterande och inkluderande vad gäller tillhörighet och delaktighet även om någon annan städslas för att viga. I botten kan det finnas en längtan att få slippa agera statlig myndighet genom att sköta det legala kring vigslar. Kyrkan borde be för par och välsigna och staten och kommunerna sköta myndighetsutövningen.
I Svenska kyrkan råder än så länge inget vigseltvång. Präster kan säga nej till att viga personer som t.ex. inte vill ha vare sig psalmer eller böner i en vigsel. Det går fortfarande att säga nej till att viga frånskilda. Extra tydligt blir dilemmat när en person efter flera skilsmässor fortfarande vill stå i kyrkan och lova att älska sin maka/make "tills döden skiljer oss åt". Sammantaget betyder det att kyrkan inte ålägger präster ett vigseltvång, utan de har rätt att avstå från att viga. I en hel del fall erbjuder församlingar ändå någon annan vigselförrättare.