Gnissel

Min cykel jämrar sig. Varje gång vi färdas genom staden vänder människor sig om för at se efter vad som låter så förskräckligt. En gnisslande klagosång som naglar mot en svart tavla. Oljudet har inte med fjädringen och cyklistens tyngd att göra. Navet är osmort. Utan olja. Ungefär som en kristen som struntar i att tillhöra en kristen gemenskap. Eller som en from människa som slutat att bedja. Efter ett tag hörs det att något är i olag. Det gnisslar om livet...

Tvång eller förväntan

Tvång är ingenting som hör hemma i kyrkans värld. Inte längre. Att det kan göra det i inskränkta och diktatoriskt styrda sekter kan inte de stora konfessionerna lastas för. Tvärt om tar de kristna kyrkorna i olika sammanhang avstånd från sådant.

Nät kyrkan förväntar sig att konfirmander ska gå i kyrkan så där en 10-20 gånger under sin konfirmationsläsning och funderar över hur man ska få det att fungera nämns ibland ordet tvång. Det väcker också frågan om den konfirmand som "skolkar" från kyrkogång verkligen ska kunna konfirmeras eftersom läsningen inte fullbordats. Det har ibland också ifrågasatts om konfirmander verkligen ska behöva lära sig några psalmer, trosbekännelsen, några centrala bibelställen etc.

Genom åren har det blivit synligt att det funnits förtroendevalda som nästan demonstrativt undvikit att delta i gudstjänster ens i samband med fullmäktigemöten eller liknande. Det finns inget tvång för förtroendevalda eller anställda att delta i kyrkans liv. Därmed har man känt sig fri att låta bli. Men det finns en förväntan att de som beslutar i kyrkliga angelägenheter även ska dela inte bara kyrkans diffusa "värdegrund" utan dess tydliga tro, bekännelse och lära. Då borde det finnas en medvetenhet att ett kristet liv är ett liv i gemenskap med andra och att man tillsammans i församlingens gudstjänst söker och möter Herren.

Tvång är ingen lösning. Men en förväntan utifrån kyrkans gemenskap och en inre längtan borde utgöra en bra kombination. Kyrkan behöver församlingsaktiva och bekännande kristna som förtroendevalda. En förtroendevald som så gott som aldrig delar kyrkans liv eller övertygelse diskvalificerar sig själv. Ungefär på samma sätt som varje folkrörelse eller organisation förväntar att den som leder ven verksamhet också har engagemang i, kunskap om och aktivt verkar för sin organisation, facklig, idrottslig eller politisk. Om engagemanget i kyrkan underordnas det partipolitiska blir det en upp- och nervänd värld.

När kritik mot det partipolitiska inslaget i kyrkans beslutsorgan uttalas har jag för min del mött stötta och smått kränkta politiker som hävdat att de blivit misstänkliggjorda och uthängda. Att kritiken mot partipolitik handlar om person och inte om principer och ordningar. Självklart bärs de politiska partierna i kyrkan upp av personer. Men de flesta av dem skulle lika gärna kunna finnas kvar som engagerade förtroendevalda även utan politisk överrock.

Några som blivit riktigt upprörda fick det svårt när deras politiska parti tog steget tillbaka och lämnade kyrkopolitiken åt de som ville finna nya vägar. Det var så den borgerliga gruppen uppstod och flera andra... Det första steg borde följas av nya som innebär att de partipolitiska resterna avlägsnas ur nomineringsgruppernas namn och verksamhet och att kyrkliga linjer får bli det som särskiljer från andra.