Stilla veckan - hur still är den? Mitt intryck är att det går åt mera tid att förbereda lediga dagar än att bereda sig att fira den kristna kyrkans påsk. Den stilla veckans stillhet har gått förlorad i allmänna bestyr. Den tidigare oviljan att av religiös observans (trosmässiga skäl) avstå från att späcka veckan med möten och evenemang har också avtagit. Avstås beror det påsklov eller resor.
Kyrkans storhelger decimeras ofta också därför att allt färre har möjlighet att ställa upp eller finnas med. Ett exempel är att det blir allt svårare att få volontärer till uppgifterna under helgerna eller att samla körer under jul eller påsk. Prioriteringarna har förändrats vilket man har att förhålla sig till snarare än att klandra. Först när helgernas inneboende dynamik eller deras budskap åter upplevs som omistligt kan trenden brytas och mönstren ändras.
Apologeterna, trons försvarare, har fått nya uppgifter. Nu gäller det både att vara trons försvarare och att hävda gudstjänstlivets och församlingsgemenskapens betydelse. Om de senare bleknar bort försvagas också tron. Föreställningarna om de starka individerna som kreerar sin egen tro och yxar till sitt eget troslivs villkor har brett ut sig och vunnit insteg också långt in i medarbetarlag och i förtroendemannagrupper. Även vi som fortfarande vill hävda församlingen och dess gudstjänster som nödvändig för trons liv har också påverkats av ändrade livsmönster och en smygande inre sekularisering. Kanske kan årets stilla vecka hjälpa oss alla att återupptäcka något som är på väg att förloras...
