Journalistik är en svår konst. Den handlar om att välja. Att
selektera fram en bild där olika sidor av en händelse eller frågeställning blir
belyst. För den skrivande reportern är det viktigt att se till att rubriksättningen
har täckning och speglar innehållet i en artikel. De olika sidorna ska få komma till tals för att bliden ska vara så allsidig som möjligt.
Uppdrag granskning hade valt en klatschig och utpekande
rubrik: Bögbotarna. Med stigande förvåning följde jag programmet som på ett
plan handlade om att komma åt det ”konservativa” Frimodig kyrka. På en annan nivå gällde det
att röka ut homofober som inte följer kyrkomötets beslut om vad man bör (inte
ska) göra… Jag lyckades inte, trots att jag ansträngde mig, uppfatta att någon
enda av de själavårdande prästerna hade ett program för eller tog initiativ
till att bota den påhittade homosexuella läggning som UG:s själanödsutsände
ville samtala om. Rubriken saknade helt enkelt täckning!
Programmakarnas tes var väl att präster som vill bota
homosexualitet, att de finns i flertal var ett axiom för UG, har tagit sina
dolska planer in i skydd av själavårdens tystnadsplikt. Nu skulle dessa
homofober och deras mörka verksamhet ut i ljuset. Prästerna kunde dessutom
framstå som skyldiga och undflyende när de inte vill tala om vad som förevarit –
något de enligt lag är förhindrade att göra. De kunde helt enkelt inte gå i
svaromål. Lägligt nog för UG.
Gång på gång bröt speakerrösten in och berättade vad tittaren
just sett och hört. Lika skickligt som försåtligt upprepades ordet bota för att
verkligen befästa bilden reportaget ville ge. Det framgick med all önskvärd
tydlighet att avsikten var att anklaga prästerna för att de faktiskt menade sig
kunna få en homosexuell person att frångå sin sexuella läggning. Några av
själavårdarnas kommentarer var faktiskt mindre lyckade – som talet om
korrigering – men det är svårt att veta valören på uttrycket. UG valde ju att
inte låta tittaren veta vad ”konfidenten” sagt. Därmed blir illusionen än mer
förrädisk.
Ett samtal formas ju beroende på vad som sägs. För min del
hörde jag ett sökande efter vad den själavårdssökande personen uppfattade som
sin personliga nöd och sitt behov. Sa UG:s utsände t ex: jag vill bli av med
min homosexualitet? Jag vill bli fri från min sexuella läggning. Den är en tung
börda för mig? Vilken själavårdare säger då: det går inte!? Gå hem!
Själavårdens karaktär av förtroendefullt överlämnande av det
en människa brottas med andligt och existentiellt speglades rätt bra av den
präst som berättade att han ber för alla slags nöd som en människa kan ha... Hos de övriga intervjuade, de som förnuftiga utvalda
kyrkliga företrädarna, fanns inte ett uns av förståelse för komplikationerna i
ett själavårdande samtal. Inte heller något ifrågasättande av wallrafferiet.
Värnandet av tystnadsplikten var som bortblåst. Men tänkbart är att sådana
reflektioner helt enkelt var bortklippta?
Ingen av dem verkade heller ha lagt märke till det jag menar
mig ha sett. Därmed svalde de UG:s partiska och tendensiösa urval. I detta
program var det inte prästerna som till sist stod där utan kläder…
Ingen kan rimligen försvara försök att reformera och bota homosexuella från sin sexualitet. Sådana försök blir groteska i förblindad fördomsfullhet! Men sans och balans borde kunna förhindra att en vag skugga blir till en jätte.SvD nyheter gjorde i förväg okritisk reklam för UG
Här är UG:s egen presentation
