Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:
Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.
- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.
Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?
- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.
Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.
Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!
Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!
