Makten över samhället och över kyrkan blev i den tidiga lutherdomen en fråga som bidrog till kyrkosplittringen. De kyrkliga makthavarna, påven, kardinaler och biskopar blev inte bara furstar i det kyrkliga utan även herrar över det världsliga regementet. De blandade sig i det som var andras kallelse, överheten, kungar och furstar sågs som insatta av Gud, och deras domän skulle inte sammanblandas med kyrkan.
Religionen blev något för furstarna att bestämma över, de fick under reformationstiden makten över sina undersåtars religion, det fursten trodde skulle innevånarna tro. Där började sammanblandningen av världsligt och kyrkligt. Idag alldeles totalt sammanblandat i de nordiska folkkyrkorna. Det vore naturligt att lyfta fram principen om icke sammanblandning i tider då den sekulära samhällsordningen med neutrala, icke-konfessionella, praktiskt ateistiska normer för stat, regioner och kommuner är genomförd.
Att ge dem med inflytande över de samhälleliga styresformerna makt även över kyrkan är att utelämna tro, bekännelse och lära till partiorganisationer och därmed neka kyrkan möjlighet att vara sin egen, ett korrektiv och en kritisk instans, som är fria att ge sitt oberoende bidrag till det stat och kommun är och gör. När de statsbärande partierna även tillåts dominera kyrkans beslutsorgan är något allvarligt fel, ty den som är satt i beroende är inte fri!
En fri kyrka i någon rimlig mening är en kyrka där denna sammanblandning är identifierad och upphör. Därför är det oändligt långt kvar till dess kyrkans skiljande från staten och statens undandragande från kyrkan genomförs och fullbordas. Vakna biskopar! Vakna prästerskap! Vakna församlingar!
